Aftonbladet – 29 april 1850, sida 2

man 1. 111., RUUDd VI HatlUuUlbllatLviSs ICKG alSvara; utan stå de, såsom sådana, för tidningen Upsalas räkning. Rykten om Läseriets understöd från håll, der man minst borde vänta det, hafva visserligen försports, och kunna väl icke vara helt och hållet ogrundade. Betänkligheten af alla dessa här och der uppdykande fecomener stegras, om derunder tillika skulle: dölja sig en politisk syftning. Det skulie då icke allenast vara frågan om att utbreda andelig sjukdom, uselhet, ursinne, själsmörker och hela detta slafveri i trossaker, som, utan sannt stöd hvarken i Skriften eller förnuftet, söker lägga menniskors religiösa föreställningar under några visses despotiska afgörande, hvaremot ingen appell får ega rum. All:sammans skulle i bemlighet vara, om icke til!stäldt, åtminstone underblåst och underhållet af åtskillige till namn och karakter icke alideles obekante maktegande, hviika, darrande vid blotta föreställningen om att folket i vår tid synes arbeta sig upp till politiskt myndighetstillstånd och någon sjelfständighet, både laglig och billig vid sidan af de öfriga samhällsklasserna, nu tillgripit det religiösa svärmeriet och dermed följande fanatism, såsom medel, för att bortleda folkklassernas uppmärksamhet från det eivila lifvet, upptaga deras själskrafter och all från göromålen öfriga tid med nervskakande och själförstörande dogm-fraser, sysselsättningar ceh funderingar utan grund, utan ända och utan annat mål, än att genom vantro, öfvertro och religiöst mörker desto säkrare försänka och sedan alltjemt bibebålla dem under det politiska oket. Mean vill betaga dessa folkklesser alla önskningar, allt bopp, ja om möjligt alla tankar på fribet och på förbättring i samhällsangelägenheterna. Läseriets synliga apostlar eller de framträdande predikanterne utgöra ofta nog, för sim egen del, redlige, och tillika mången gång med andliga talanger, i synnerhet en ogenerad , talaregåfva och persuasionskonst utrustade män, a de der icke sjelfve alltid veta i hvilkas hem-ja liga tjenst de löpa. Om dem kan man således o icke säga, att de äro fripons, utan endastjv dupes. Men de äro derföre icke mindre ferliga,l! utan snarare mera, enär de framstå med den ; makt, som gerna alltid förlänas af öfvertygel-l, sen att gå i goda ärenden. Att, såsom manla hört flere yttra sig, kalla dem narrar, pratmakare och andlige charlataner, må, hvad sjelfva innehållet i deras tal vidkommer, till en dell! kanske icke vara så alldeles ogrundadt; men! man måste akta sig att vara fanatisk emot dem på samma gång som man sjelf ogillar de-l, ras egen fanatism. I synnerhet bör man ickels yttra sig för hårdt emot dem, eller beskyllaja dem för en egennytta, som, om den ock nå-ll gongång sports, dock säkert i allmänhet utgöri en ogrundad beskyllning. Det enklaste ochlt bästa är att med godhet och förnuft möta fö-. reteelserna. af ilskenbet och oförnuft, när sådana yppa sig inom läseriet; samt att afdragaj, hyckleriets masque, då äfven fenomener aff denna vörre afart visa sig. Hvilka som i sjelf-)h va verket härvidlag utgöra den eller dejldc störste skrymtarne är icke så lätt sagdt. Atti såsom artikelförfattaren i Upsala citera kon; ventikelplakatet af 1726 och vilja upplifvs deti, till laglig påföljd, tro vi föga ändamålsenligt il, dessa tider, då slikt förmodligen endast skullejc genom en art förföljelse och tvång bringa dem, !: som. hålla läseriets inre trådar i sina händer, att omgifva sig med ännu ogenomträngligare mörker, och vid sina s. k. pietistiska lucubrationer handla ännu mera i smyg. Emellertid låta vi artikeln inflyta: -A Mm A MM MD AA MH WW SVLMN DM NA OL NN VV jr AA AR NA Am fr rr AA —-—SH MA MM 8 t t k d En varning till dem som vederbör. En af publicistenus svåraste pligter är den, avt oaflåtligen nödgas anmärka de missbruk och missföråManden, som städse innästla sig i det enskilda eller offentliga lifvet. Fullgjorde den särskildt tillförordnade åklagaremakten, som. i främsta rumract skall värna och upprätthålla lagåraes helgd, sina skyldigheter med bebjerterhet och oväld, så vore pressen befriad från den tyngsta bördsn och det väsendtligaste af allt det missr det hot och den förkättring, hvilka den nu :jö oftast just för framställningar, som förestafv f den oväldigaste rättskänsla och det mest genomgripande fosterlandsnit. Naturligtvis måste ock offentlighetens straff kännas hårdare och derföre äfven egga till större ovilja, ju mera det missbruk, som vidröres, är hemligt och ornfattande. Men, trots all den ovilja, kanske kämndelusta, som egennyttan eller den sårade fåfängan eller sjelfsvåldet måste framkalla hos menniskor, hvilka kunna fatta att det allmännas väl är högre än den enskildes, får dock icke publicisten någonsin vara villrådig i valet mellan underlåtandet och fullgörandet af sin sorgliga pligt, att, utan afseende på följderna, med opartisk senningskärlek anmärka och beifra ofogen, hvarhelst de förekomma. Detta åliggande stegras i samma mån, som anmärkningen träffar de ömtåligaste sidorna af det sociala, religiösa och andliga li eller söker rätta missbruken af en god och förnuftig semhällsordning. Just inom detta område får fosterlandsvännen all:aminst med likgiltighet förbise öfverträdelser af lagar och författningar, gifna att upprätthålla god ordning, sann uppilysnicg och verklig förädling ef statens och menniskans lir. Detta åliggande stenras till sin höjd, när den dåliga sakens förfäktare sjelfve tillhöra Idem, som af ed och samvete i främsta rummet Iborde känna sig förpligtade att med efterdömen och oväld bidraga till lagarnes helgd, eler när vårdarne af samhällets och m.edborgarnes högsta angelägenheter med synbar likgiltighet låta missbruulken ega obehindrad gång. -1 Allt detta finner sin tillämpning på ett ofog, som I härstädes sedan längre tid tilibaka fått ostördt och lohämmadt passera och derföre äfven vuunit en vidd, 5 lsom gör saken i högsta grad betänklig och kanske 1 g f l ( 4 i 4 : mv snart nog äfven vådlig för enskild frid och samvetsfrihet, om den får vidare utveckla följderna af den falska grundsats, hvarpå den hviler och hvaraf den Ihemtar ständig näring. Hvar och A a lig förståndsskärpa före obesmittadt af inbillska har ett en, som med vanfördomsfritt sinne, förvillelser om egen rättfärdighet eller andelig objelplighet, inser och erkänner att det på sednare år allt mera omkringsiggripande Läseriel är en religiös epideri, en andelig sjukdomssmitta, som, der den ostörd får utbreda sig, blir fiendtlig. mot kristrig samhällsordning. Det utbildade Läseriet sprider endeligt högmod och ofördragsamhet mot olika tänkande; alstrar obenägenhet för loflig! och nödvändigt arbete och deraf bärflytande vanutrefnad inom familjen; missbrukar i sina komventikla