Aftonbladet – 26 april 1850, sida 3

Det hela gör ett högst romantiskt intryck, som visst icke försvagas genom den under mellanakterna ovillkorligt framträngande erinringen om en helt annan tid, kanske för två, tre sekler sedan, då helt andra scener här uppfördes — då de bleka nunnorna sväfvade fram emellan dessa höga pelare, vid böneklockans kallelse till morgonväkten, och då deras allvarsamma lofsånger återljödo från de nu försvunna hvalfven. Men dessa tider äro förbi; ty ridån går åter upp, och nu skallar emot oss den glädtiga boleron. Lika litet som salongen har några afsöndrade platser, lika litet råder någon annan åtskilnad derstädes. Modernt dandybjefs och draperier i antik stil, hvita ansigten och svarta, bruna och kopparfärgade, den halfnakna caballeron och den sidenklädde blanda sig om hvarandra, allt som det faller sig, och allt i den fullkomligaste sämja. I trots af sina många bristfälligheter är ,el teatro de Panama ändå den trefligaste tillflykt man kan önska, medan man väntar på ankomsten af nästa ångfartyg.