Aftonbladet – 25 april 1850, sida 2

tall VISSLy dllL UC UC PUFOLilldgall att Lladaa och tala i politiska ämmnen ligger icke i naturen, utan endast i samhällsskicket. Sedan A. P. sålunda talat om nödvändigheten af samhällsmedlemrsarnes politiska bildning, tillägger han omedelbart: Just derföre kunna eckså pluraliteter besluta öfver saker, dem ee alls icke förstå. Måste man icke häpna öfver en sådan konklusion! men lika mycket. Fika pikant är det äfveniedes omedelbara tillägget, att man icke derföre kan säga, att omröstningens resultat är en måttstock på de voterandes bildning och upplysning,. Min Gud! om pluraliteter votera öfver saker, dem de ej förstå, och deras vota således måiste utfalla derefter, huru skall då omröstningsresultatet kunna annat än vara ett uttryck af samma pluralitets befintliga politiska bildningsgrad, det är, brist på bildning? Jo, torde insändaren invända, här menas, att när pluraliteten voterar öfver saker, dem den ej förstår, så suflleras den alltid af den store mannen, som är tillhands med den optiska illusionen. Nå, än sedan? fråge vi. Om pluraliteten ieke begagnar rösträtten efter egen insigt och för allmänt intresse, utan såsom maschin för en ränkfull partiledares egennytta, så måste ju resultatet blifva annorlunda, än det skulle hafva blifvit, om pluraliteten varit politiskt vetande och fri, och derigenom måste detta indirekt bevisa samma pluralitets bildningsgrad; det är, politiska omyndighetstillstånd ? För att bevisa orimligheten och vådan af pluralitetens inflytelse, har vår insändare en rätt vacker och politisk skildring af nyss försiggångna presidentval i Frankrike. Vid denna beskrifning vilje vi, för läsarens oeh sakens intresse skull, fästa oss vid följande punkter. Insändaren .tyckes beskärma sig öfver, att 18 a 20(?) millioner medborgare äga rättighet att deltaga i presidentvalet. Han känner väl till, att. endast en tredjedel verkligen deltagit i valet,. men nämner dock icke huru:stor del af denna återstående tredjedel han menar, då han säger, att deras politiska reflexion ej kan vara särdeles utbildad. Det är svårt att säga hvad deita omdöme innebär eller icke innebär, emedan ,insändaren, icke tillkännagifvit, om påståendet om den ringa politiska insigten skall gälla alla, några eller få. Derpå följer en teckning af franska folkets karakter, uti hvilken det heter: de (fransmännen) kunna hafva en varm och lätt uppbrusande känsla, en hög grad af: nationalstolthet och fåfänga, och älska dessutom på det högsta sitt eget kött, och äro på en gång vidskepliga och lättsinniga,. Nå väl! förutsätt att vigodkände denna teckning. af: franska folkets nationallyten, så gåfve väl detta så mycket mera rätt att fråga, om den. franska nationaliteten. är alldeles blottad på dygder; ty vi skulle tro, att ingen individ, intet folk finnes, om hvilket ieke kan sägas både ondt och godt. Förebråelsan att älska sitt -eget kötto, det är, i. biblisk mening, verlden och dess lustar, lärer beklagligtvis kunna göras alla menniskor, alla folk; men om denna förebråelse med mera skäl drabbar det franska folket, än. andra, kan väl sättas i fråga. Men vinsändaren menar förmodligen här, som på andra ställen, massan af hHationen och isynnerhet den del af massan, som i Paris, i: bluser och med. musköter, voro revolutionens mest aktiva verkställare. Huruvida förebråelsen att älska sitt eget kött, mera drabbar denna medborgareklass än de förnäma och rika, fråga vi uppriktigt. Rörelsens män kämpade för sin tillvaro, drifna af den naturliga uppehållelsedriften, för makar och barn: det är ett hån, att här tala om kärlek till köttet. Frankrikes närvarande reaktionärer, de maktägande och de rika, de med anor från Iprunkande förfäder, kämpa för makten, för lrikedomen, ja i sjelfva verket också för återIställandet af onaturliga privilegier: bär torde. :Ikärleken till köttet vara svårare att förneka. I Visst är franska folket lättsinnigt, men denna lättsinnighet är af eged art: den har drifvit Ifolket att, icke med en för ögonblicket uppIblossande känsla, utan med en uthållande enTthusiasm, våga lif och blod, understundom för äran och för namnet af den första nationen li Europa — en nationalfåfänga, som igenfinnes hos alla folk, fast ej alla hafva kraft och mod latt tillfredsställa sin fåfänga — men också, och Isista gången var detta fallet, för vinnande af jen seger, som, efter dess föreställning, ensamt j kunde betrygga dess menskliga och medborgerliga tillvaro. Hafva väl t. ex. tyskarne, i den sista striden med furstar, adel och magInater om sina medborgerliga rättigheter, visat len så sublim lättsinnighet, en så beskaffad kärlek till köttet som franska folket? Emellertid är det roligt nog att insändaren till styrka för sin sats om pluralitetens obefogenhet att åtnjuta rösträtt, just åberopar det franska presidentvalet. Då man så bofviskt förnömt uppradar just sådana medborgare som hyrkuskar, åkare, legobjon och hamnbusar,, synes han vilja antyda, att just dessa voterande haft ett afgörande inflytande på presidentvalet. Det var således ett dåligt val; till annat resultat kan ej insändaren komma, enligt sina egna åsigter. Men, å andra sidans. bur kan han, i sjelfva verket, anse valet dåligt, då man besinnar presidentens beskaffenhet och beteende? Kunde väl den dynastiska principen, den politiska reaktionen, den förmögna a medelklassen hafva erhållit en bättre sakförare y än just denne Napoleon, till hvars väljande ;hyrkuskarne och deras vederlikar-: så väsendtligt bidragit? De borde ju således af binsändaren respekteras såsom ypperliga valmän, Idessa hyrkuskar. Så litet hänga insändarens s Isyrapatier och antipatier tillsammans! al : (Forts, följer.) it —HO— OO RR fore FO Oe Se HN Teater, . stek s . AA ER