Aftonbladet – 20 april 1850, sida 3

Bursie, som redan i flera år förestått domsagan; på högra sidan äro nämndens platser, och stolarne till venster upptagas af chefen och ett par officerare vid militärkommenderingen, äfvensom de såsom målsegande uppträdande hr jägmästaren C. F. Stenius och hr exp.-kronofogden J. H. Eneman, alla, likasom domaren, i uniform. Bland de talrika åhörarne märker man redaktören af tidningen Barometern, med sin bekanta blyertspenna; men något ombud från justitiekansleren har ännu ej afhörts. De 40 anklagade, som i hr Enemans rapport äro namngina, och hvilka vid militärstyrkans första ankomst blefvo satte under bevakning, enlända nu under eskort af soldater och inträda i salen. De äro i allmänhet stora och groflemmade; deras blicker och hållning förråda, att de talrika uniformerna och åhörarne på dem gjort intryck. Af de såsom hufvudmän i tumultet angifna bönderne Simon Nilsson och Per Nilsson i Torp, är den förre omkring 60 år gammal, med ett klippskt och illmarigt utseenda, hvaremot den sednare, vid en älder af 30 elle 40 år, med sin skygga blick, sin bleka by och sitt platta ansigte, har ett mera lömskt och hämdfullt uttryck. Sedan landsfiskalen Olsbon anmält sig som aktor, åtskilliga handlingar blifvit uppläste och målseganderne afgifvit sina berättelser, hvilka hufvudsakligen. öfverensstämma med hr Esemans rapport till kon:s befallniogsh:de, blifva de anklagade förhörde, en i sender och under det de öfrige få afträda. Pe förneka alla att de haft öfverläggning om eller samlats i uppsåt att förhindra ifrågavarande undersökning efter den afverkade skogen, lagt af daga sådant uppsåt eller utöfvat annat våld. De hade sammankommil, någre i och för samtal om en angelägenhet, som rörde båtsmansroteringen, och endre af tillfällighet eller nyfikenhet. De medhade icke vapen; endast Simon Simonsson, som kommit från sjön, var försedd med bössa. Några småpojktar hade kanske kastat sten, och skott hade hörts; men allt sådant hade troligen varit endast kitslighet elier öfvermod och skryt. En af de anklagade, för stöld straffade drängen Jonas Ölander, som tycktes vara något mera uppriktig, berättade dock, att då han före uppträdet varit inne hos en annan tilltalad, bonden Per Larsson, hade i byen ett par skott blifvit aflossade, hvarefter Per Larsson, som yttrade, att man ej väntade herrarne förrän på eftermiddagen, hade utgått, men, då ingen syntes till, snart åter inkommit, hvarpå likväl ett bud anländt, att di skulle gå opp till Per Nilssons (der folksamlingen stod). — Denna uppgift förnekas af Per Larsson, sedan han blifvit inkallad; och då Ölander nu åter om förhållandet närmare blir tillfrågad, kan han ej förmås lemna svar. Aktor framställer nu genom ordförandan åtskilliga frågor till de anklagade, huruvida de med någon främmande person förut rådgjort eiler samtalat angående den åtalade tilldragelsen: om de erhållit eller sjelfve förskaffat sig vapen eller krut: om de, efter tumultet, af någon tagit råd eller föreskrift huru de borde uppföra sig, m. m. De förneka allt sådant. Någre af dem ega sjelfve skjutgevär, och af krut hade endast Simon Nilsson vid jultiden uppköpt , TI. De kände ej hvilken eller hvilka, som aflossat de skott, som hörts; de hade, i följd af hr Enemans kungörelse, ej väntat att undersökningen skulle ske förrän påföljde dag; de tyckte väl att denna kungörelse varit något skarp, och ville ej bli kallade skogstjufvar,. Också hade de hört tal derom, att en af berrarne, under förrättningen dagen förut, utdelat slag, att barn blifvit förskrämda, 0. 8. V.; men något egentligt agg, än mind.e något brottsligt uppsåt, hade de ej fattat. Likaledes förnekade de sig hafva å kronoparken afverkat skog, eller haft sådan hos sig fördold. Klockan var, då dessa förhör slutade, öfver 4, och ransakningen fick derföre under ett par timmar anstå. Vid Rättens sammanträde på e. m. började förhören med vittnena. Af dessa berättades hufrvudsakligast: Af v. kronolänsman Eriksson: Då ifrågavarande undersökningar den 41 sistl. Mars af hrr Stenius och Eneman, samt dem till biträde kallade personer, företogos å ägorna omkring Torp, bemärktes några personer, som åskådade hvad som förehades af förrättningsniännen, hvilka degarne förut blifvit varnade att ej begifva sig till Torp emedan de der skulle blifva illa emottagne. Förrättningsmännen närmade sig likväl, sakta och fredligt, byn och Per Nilssons gård, samt bemärkte då aut i dess närhet en folkbop var samlad, ungefärligen så stor som vid en större auktion. Från denna hop hördes nu skrik och hurrarop, stakar höjdes i luften och skott lossades. Alla de anklagade voro närvarande i hopen, som, då man till den ställde frågor i hvad afseende den var samlad och så utrustad med stakar, gaf till svar: Åh, de torde väl bli nyttiga, nir det varit lite. Hr Eriksson, som skjlde sig något från hr Sienius och Eneman, så att han, under det larm och oljud som uppsted, ej gaf ekt på hur dessa hrrar hemöttes, gaf sig i samtal med ätskillige af de anklagade, som voro nyktra, men förrådde yrede och häftighet. Simon Nilsson yttrade till vittnet: Vore det inte befallningsman och vi vore så goda vänner som vi äro, så skulle det bli något af. Han frågade också hvad br Eriksson skulle med att göra ? och då denne talade om de order, som förrättningsmännen, för undersökningen erhållit, svarades, att sådane ordres behöfde man ej lyda. Andre af de anklagade yttrade, att berrarne ej hade på ladugårdarne att göra, utan kunde hålla sig i skogen; att skulden till åverkningarne vore underjägarnes och jägmästaren, som suttit i spisen i vinter,; att den upplåsta kungörelsen stött dem m. m. En del af hopen hade påkar och stakar, men vittnet bemärkte ej någon, af dem vittnet såg, väpnad med bössa, utom Simon Simonsson. En pojke upptog ur fickan en sten, den han ernade kasta på jägmästaren eller fogden, men hvilket af vittnet afböjdes; och vittnet hörde äfven att det hven i luften, som om, ett stycke från stället der vittnet stod, stenar kastats och äfven träffat, äfvensom att vittnet bärvid såg att drängen Carl Persson, hvilken, bärande stämpelhammaren, åtföljde förrättningsmännen, tog handen för bröstet och att blod rann ieansigtet. Nu tillspordes vittnet af hr Enaeman, om man borde aflägsna sig, och fann att detta redan skett af såvål denne som hr Stenius, hvarför och då äfven vittnet ansåg omöjligt, att å stället företaga någon undersökning, jemväl vittnet begaf sig derifrån. Från folkhopen, som ett! stycke efterföljde,