att gå hett under sköldarne till, utan — — patt gå hett till under sköldarne,. Man skulle häraf, men också endast häraf, kunna se huru nogräknadt om sanniovgen vittnet är. Båtsmannen Jonas Brok förekallades som vittne. Han söger sig icke ega någon egentlig upplysning i målet att meddela. Hans tal är dock så osäkert och svälfvande, hans hållning och utseende förråder sådan rädsla och beklämning, att ordföranden tyckes misstänka sanningen af hans uppgift och derföre tillställar honom den ena frågan efter den andra. Brok upplyser då, i svar härå, att han var Därvarande i folkbepen vid Torp samt, bland annat, att då br Enecman, som hade ett papper i handen, yttrade till folket, att han ville uppläsa detsamma, så svarades honom, ett man ej frågade derefter, eller brydde sig om hans kungötelsen. Ytterligare berättar Brok, allijemt i svar å henom tillställda frågor, att ban, på förmiddagen den 40:de Mars, just i detta rum, der rätten nu är samlad, sammanträffade med underjägaren A—e, Svensson och några andra personer; att, sedan samtal cm den blifvande undersökningen uppstått, A—e yttrade till de närvarande, angående den afverkade skogen: har Bi något, så kör undan det barav; att A—e härefter, under det han enskildt samtalade med Brok, upptog ur fickan en pistol, den ban lemneade Brek, med uttryck: här har du att fria dig med,; att A—e yMuerligare yttrade, dels att han hade än flera pistoler, med hvilka han ock skramlade i fi kan samt visade ännu en, och dets at di kunde ligga i en buske så ett ingen såg dem, och sedan kasta pisto:en åt belvete, tilliggande: de komma ridande och den förnämste rider åt höger,; och att detta yttrades så, att Brok uppfattede meningen vara den, att Brok borde skjuta den sålunda utpekade personen, med hvilken Brok trodde menas hr jägmästaren Stenius. Brook emottog pistolen och ivnehar den ännu i lika skick som då den lemnades. Ordöranden tillsäger tu Brok, som är boende å ställt, att gå efter pistolen. Under det uppehåll detta förorsakar, bar man tillfälle bemärka den fasa och det förskt, bär och der blandadt med medömkan, som afmälar sig i åbörarnes, på A—e girigt fästade blickar. Hen framkallas närmare dembordet. Man beundrar kans fasta hållning, bans kenske oroliga, men dock öppna blick på domaren och målsäganderne. Ty flertalet af åskådarne gifva ej, som referenten, akt på cen konvulsiviska men sakta darrningen af hans band och de 2:ne fingrar hen, kanske till stöd, upplagt på kanten af bordet. Hr jägmästaren Stenius berättar tyst för de närstående, att han vu påminner sig, att då han aflägsnade sig ifrån Torp, följde Brok ett längre stycke mycket nära intill br Stenius, med skygg, bortvänd blick och utan ett yttra något. Brok återkommer och pistolen, nästan ny och af vanligt fickformat, öfverlemnas till ordföranden, som låter några af de närvarande undersöka den. Tystnaden är så allmän, att, under det man ser vapnets åt höjden riktade mynning, man kan höra hur hanen uppspännes och den borttagna knallhatten rullar på bordet. Pipan är fylld nära till mynningen; och sedan förladdningen ef grått läskpapper uttagits och mynningen hårdt stötes emot bordet, väntar man sig få se kulan rulla fram. Alla halsar sträckas, allas blickar äro riktade på vapnet. Endast A—e. orörlig, liksom fastnaglad på sin plats, tyckes känna på sig ett blickarne ej längre fästa sig på honom, och han begagner ögonblicket att låta ögat, oroligt och forskande, kringirra bland mäsgden. Men ingen kula kom. En ny föreller mellanladdning uttages af annat slags pepper. Deribland är ett litet stycke af ett bref eller ordres, skrifven af hr Stenius; men af hvad deraf är qvar, kan ej skönjas till hver den är ställd. Sedermera följer krutet. Den anmärkning göres, att af den dubbla och olika förladdningen tyckes det, som om ursprungligen hagel eller kula i pistolen varit neilegd, men sedermera borttagits. Ordförenden sffattar i få ordaleg en framställning till A—e af hvad mot honom sålunda förekommit och uppmsnar honom ett, utan omsvep, angifva rätta förhållandet. Med sekta, men lugn och tydiig röst förklarar A—e, att hvad Brok berättat cm honom är osanzieg. Pistolen tillhör väl A—e, men hen teppade den på söndagsaftonen, och ehuru cen då var laddad med löst krut och försedd meg knallbett, är detta likväl ej semma skott fom pu uttagits, emedan den ofvennämnde psppersleppen ej af A—e begagnats eller Varit i hans ego. A-—e och Svenssön voro väl på söndeagsförmiddsgen inne här irummet, der flera axdra personer voro tillstädes, cch san. tal var då äfven om den biifvande undersökninger, derom Brok yttrade: komma de upp på en gård, så komma de väl ej på fleren; men de uliryek Bok sillagt A—e fälldes ej af denne, som då ej fremt.g någon pistol. Svensson blir ånyo förekallad. Han tillägger sin berättelse, att han, på söndagen, väl en stund var närvarande i detta rum och hörde Brok bafva den utlåtelse A—e omnämnt, äfvensom Breok tillade om förrättningsmännen: inte komma de så löv härlifrån, som från Grankulla; men vid dessa yttran Iden fästades ej någon vigt; och Svensson börde ej TA —e yttra sig eller förevisa någon pistol. Hvad A—e och Svensson om Brok sålunda uppgifvit, förnekade denne; men slutligen medgaf ban -Isig dock hafva yttrat, ett, efter hvad han börtn, Iskulle förrättningen ej aflöpa så fredligt här som i IGrankul:a. Anledningen till detta yttrande var det Irykte Brok, ungefärligen 4 dagar före tillfället hört, att förrättningen här ej skulle gå så lätt för sig). Underjägarne Forssberg och Bökelund upplysa här lefier, på fråga, att sedan sistl. November månad på -Ihvartd ra af deres bevakningsdistrikt omkring ö å 1600 träd olofligen afverkats. Hr jägmästaren Stenius ltillkänneger jemväl, att från den 4 Juni 1849 till Iden sista i förra månaden hafva, enligt rapporter Ifrån bevakningspersonalen, å kronoparken inalles .11,872 st. träd olofligen blifvit fällde. Men en sådan uppgift, säger hr Stenius, är dock icke tillförlitlig, :lemedan, då för år 1848, enligt rappsrterna, 2,462 .Iträd skola blifvit afverkade, befanns vid verkställd Ibesigtning att antalet var 6,597, ehuru jemväl då .Idet kunnat hända, att stubbar förbigåtts och blifvit .loräknade. Hr jägmästaren ansåg med säkerhet, att låverknirgarne under förlidet år mycket öfverstiga Idem för år 1848. Då rätten på efterm. åter sammanträdt, afhördes först ett vittne, som ej hade någon hufvudsaklig uppIlysning att meddela, hvarefter hr Eneman anmälde, latt da nva undarcäkningar aftar aAlnfl afverkad och