Aftonbladet – 20 april 1850, sida 2

-Red. bar blifvit anmodad meddela fölande svar på en artikel i Dagligt Allehanda. Det sker med samma förbehåll som vid den örra artikeln af samma signatur. Till Herr —n i anledning af hans svar å artikeln: om dramatisk sång åc. Ehuru tit. ofvannämnde svar upptager flere spaler uti 3:ne särskilda blad af tidninger Dagligt Alehanda, har tit. likväl icke gittat bevisa någon ufvudsaklig oriktighet uti våra der omförmälda satser. Det var ju likväl detta, som skulle göras; huruvida åter personen, som yrkat dessa satser, erhållit mycket eller litet af musikalisk förmåga, är härvid alldeles ieke af något inflytande på saken. Deremot finner man vid genomläsningen af tit. långa och ingalunda ordnade artikel, huruledes tit., lik en annan Don Quixote, hugger omkring sig i lufjen, och dervid, allt efter inhemtadt sqvaller, antastar än den ena och än den andra personligheten, utan att bafva saken till föremål. Ja, i början tyckes tit. till och med rasa uti ett tillstånd af yrsel, hvarunder tit. sammanblandar sjelfva bokstäfverna i alfabe:et, och talar om schackrare, m. m., som följaktligen måtte utgöra tit. dagliga funderingar; och har tit. uti detta abnorma tillstånd. äfven roat sig med att som auktoritet i saken åberopa br Abr. Mankell; och likväl är icke fråga om musikaliska wrlisteriets finanslära. Vid sådant förhållande kunde vi gerna hafva lemsol til. i ro, om icke vissa omständigheter i tit svar fordrade en närmare belysning. Ti!. anför nemigen ett yttrande af Jules Janin angående de fel, som denne ansett vidlåda italienska sångares föredrag. Men hvartill tjenar detta anförande, då vi aldrig bestridt dessa fel? Frågan rörde endast de italienska sångarnes förtjenster, hvilka tit. aldrig velat i någon måtto erkänna förr än nu till någon del, men deremot ådagalagt en förvånande partiskhet för kgl. teaterns sångare och sångerskor, af hvilka likväl, med undantag a: mill Berwald och hr Gänther, knappt någon kan kallas artist, (?)så vida med detta sedrere ord förstås, ej en persom som egnat sig uteslutande åt skön konst, utan endast en sådan som rätt kan uföfvu densamma. Denna orättfärdighet i tit. konsidomarekall bör förledt tit. att i sin recension öfver operan Eleonora, yttre, det sångeren br Lundberg, såsom Alphonso i dema opera, erhållit eu välförtjent bifall, osktadt han till en obehaglig grad detonerade vid alla de fem gånger, då vi bevistade representationen af nämnde musikstycke; hvaremot tit. nu sednast yttrat att mit Penco i allmänhet sjöng temmeligen orentr, då likväl bvarje musikalisk person, sora vill vara rättvis. måste erkänna, att hennes intonation var just särdeles ren. Tit. erkänner at i recitativet, balladen, visan, kupletten och den komiska operan orden spela en mera väsendtlig rol. Och tit. bestrider åtminstone icke uttryckligen att, med ofvannämnde undantag, våra svenska sångare vid kongl. teatern föredraga recitativ, så att kritiken måste förstummas. Vi äro nöjde härmed och vilja endast fista uppmärksamhet derå, att mill Lind vid föredrag at all musik med ord till särdeles noga vårdar deklamationen. Spirituclitet är en Guds gåfva, som icke beskäres hvar och ex menniska; och att ganska mårga ledamöter saf kongl. hofkapellet, ehuru saknad al nämnde egenskap, likväl äro goda orkesterspelare, medgifva vi villigt. Tit. beder mig uppgifva, hvilka sångare vid den kongl. testern man borde göra sig qvitt. Jo, svara vi, alla som böra vara artister, men icke äro det; dessa må man antingen helt och hålet skilja sig vid eller ock, om så finnes för konsten nyttigt, temittera till såpgskolan, att der a vera sina för: beredande studier, innan de få inför publiken på scenen uppträda; ty der skall icke vara en sådan skola. Uti orkestern åter skulle vi göra en stor utgallring ibland blåsinstrumentalisterne, för att slippa att stundom höra liksom ett trasigt orgelverk utien landsortskyrka. och vi skulle äfven utmönstra en el