lopp. Han beslöt att ögonblickligen leverera batalj. För detta ändamål, gjorde han halt, vid ett ställe kalladt Cowpens, och sedan han ordnat sina trupper, väntsde, ehuru icke utan oro, fiendens annalkande. Tarletons anfall var, som vanligt, häftigt och för ett ögonblick måste den amerikanska milisen vika derför, men den samlades snart åter under betäckning af några fö män, som tillhörde Morgans befäl, och tvingade i sin ordning britterna att rymma fältet. Dessa tappra liniesoldaer, anförde af sin öfverste, anföllos nu med bajonetten, då det kungliga infanteriets nederlag blef fullkomligt. Washinston med sitt kavalleri hade otåligt väntat på tillfälle att deltaga i striden; men då han biifvit stationerad bland reserven, erböll han icke på en stund order att rycka fram. Hans trupper delade hans enthnsiasm. Till största delen. bildade af unga högättade män, ridande ediga fullblodshästar, var deras utssende som de nu voro uppställda, färdiga att vid första order rycka fram, fruktansvärd!; bästarne tuggade otåligt sina betsel och ryttarnes händer omfattade kraftigt svärdfästenaDe åsågo britternas anfall, första liniens flykt och den paniska förskräckelse, som utbredde sig bland infanteriet, men ännu förblef deras anförare orärlig. Flere af dem bade aldrig deltagit i någon strid förut, och dessa trodde slaget förloradt; bland dessa var Albert. Slutligen blef oredan omkring dem så stor att dessa odisciplinerade trupper, om de varit mindre tappra, skulie tagit till flykten; ty den slagna styrkan sprängde ned på dem från alla sidor, och tvingade dem nästan att bryta sina leder eller också se flyktingarne ocmkomma under hästhofvarne. Men nu tycktes Washbington rusa upp ur sin Overksamhet. Först befalide han sina män att tillåta den flyende styrkan förena sig med etertruppen, derpå. kommenderade ban dem, med skarpa, snabba ord, som visade att ögonblicket för aktion var kommit, att sluta lederna och bereda sig att rycka fram. Som ban talade, visade han med sitt särd