Aftonbladet – 17 april 1850, sida 1

ondag haltas al den Uudning, som k rometerar, Om icke tankan hos den exekutiva maken, åtminstone dess namn — le Napolonn. Så länge, säger han, denna häftighet, detta idnipgshot utgick från en fri opinion, tillåter f republiken, var det onda icke stort. Det var det osflägsna bullret, som förvissde samnanskockningen, som upptäckte haiect, som örrådde de dolda anslagen, som förberedde rankrike på de möjliga faror, hvilka en dag wunde hota dess institutioner. Sty.e:sen var cke då ansvarig för det olämpliga sarifsättet 10s republikens talrika motståndare. Efter sågon tid tyckas åtskillige tidningar och isynaerhet le Napolon liksom genomskinligt låta Iramlvsa de politiska tankar ne hos den exekutiva makten och detta låter man, oförsigtigt nog, passera. Så länge motviljan mot republiken och de direkta appellerna till hat och förakt för denna institution endast ut 0 från partierna, var ingenting mera naturligt och mindre oroande; men då foiket tror sig höra botet, vederviljan och motsträfvigheien utgå från sjelfva den styrelse, i hvars hand det förtroendefullt nedlagt sina institutioner, då förvånar det sig, oroas och förvirras. Denna belägenhet är lika orimlig, som förderfiig. Den har endast existerat tvenne gånger några månader före den 10 Augusti emelisn Ludvig XVI:e, omgifven af fiender till konstitutionen af 1791, och nationen, samt vid slutet af Direktoriatet, då Sieyes, chefen för den republikanska styrelsen, konspirerade med Bonaparte uti rue de la Victoire, — en 18 Brumaire, tillfällig och metafysisk,. — På ett annat ställe yttrar den snillrike skribenten: Man säger åt det konservativa Frankrike: se der en skog af bajonetter; smygen eder bakom den och smäden, ostraffadt och utan fara, den styrelseform, hvilken frälste och var den enda som kunde frälsa eder efter Februaris. Detta är hvarken rättvist, ädelmodigt eller försigtigt, ty hvilken annan af de regeringar, om hvilka j drömmen, skulle väl kunna frälsa eder för lång tid, frälsa eder för alltid? Var det icke äfven en skog af bajonetter omkring Carl X:e aftonen före Julidagarne? en skog af bajonetter omkring Ludvig Filip aftonen iöre Februari? Bajonetterna betyda ingenting, de frälsa ingenting: det är iderna som frälsa, förnuftet som vidmakthåller,. Detta sednaste råd, af Lamartinc, hvilket om möjligt öfverträffar alla hans förra, förtjenar kanske mer än de öfriga att läsas och begrundas. Det bär till öfverskrift: 4ux Classcs Conservatrices et propridtaires, ou ne tentors pas Diew, och slutar i följande ordalag: Eftertänken medan det ännu är tid! Jag har ingen fördel vid att bedraga eder. Inkastad af en händelse i kratern af en revolution, har jag på närmare håll än ni betraktat dessa folkmassor, hvilka, i edra jurnaler, icke i dag tyekas äga någon annan rättighet än den, att blifva skymfade af edra hvassa pennor. Detta folk är tusen gånger mer genomträngdåt af det godas instinkt, af hjertats om icke af lärdomens ljus, tusen gånger mer redbart, återhållsamt, religiöst, hjeltemodigt och samhället hängifvet än de, hvilka söka förderfva det med att fråntaga det aktningen för sig sjelft, hvilket j gören alla dagar. Fortfaren j att oroa populationen så, som edra favorit-jurnaler gjort, sedan sex veckor, att icke vilja antaga denna jemlikhetsoch fredstraktat, som erbjudes af de två -hälfterna i Frankrike, hvilka kalla sig republik och konstitution; om j gån ännu längre och möjligen triumferen genom en surprise — militärisk, parlamentarisk eller hvilken som helst — skolen j den följande dagen icke veta hvad j bören göra med denna triumf. Finnande eder, till en början med förvåning sedermera med förskräckelse, i spetsen för ev styrelse, afskild från folket med några statsmän, några soldater och några salonger omkring eder, skullen j se framför eder en nation. baf 36 millioner medborgare. Orörliga skullen j betrakta hvarann någon tid, räkha eder — och allt vore slut. Ni skulle försvinna i eder egen triumf och republiken återkomma, liksom floden framstörtar öfver en fördämning, allt för svag att kunna: hejda dess strykande fart. Ja, republiken skulle återkomma, men hurudan skulle den väl då framstå? Se der den vigtigaste frågan. Tro mig, tänken derpå. Det är en väns röst som manar eder till begrundning. Framkallen icke nya revolutioner., —Å Den till prenumeranterna af Le Conseiller du peuple, såsom premie utlofvade boken Le Passå, le Present et VFAvenir de la Republiquer, utlemnades för ett par dagar sedan. Presidenten gör som oftast sina vanliga utflygter omgifven liksom en statsfånge, och eskorterad af. soldater, alltid tvenne så kallade Eclaireurer ridande främst, med spända pistoler. Folket ler åt detta löjliga sätt att färdas för en medborgarhöfding ien repubiik. Det visar tydligt och oförstäldt sitt ogillande af en dylik prakt, endast häntydande på koogl. misstänksamhet, mot en nation, söm sjelf vait sin republik och sin president. Då Louis Bonaparte för några dagar sedan for till Vincennes, för att der hålla en revy, beledsagades cortegen genom hela Faubourg S:t Antoine af de oupphörligt upprepade ropen: Lefve Republiken! Vi vilja endast hafva republik ingenting annat,. — Så väl presidenten som general Hautpoul, hvilken åtföljde honom, voro synbart bleka; af sensation eller harm, är ovisst. Säkert är åtminstone att om Louis Bonaparte, såsom ryktet påstår, sysselsätter sig med planer för republikens fall och ett förändradt regeringssätt, är det åtminstone icke af okunnighet om folkets vilja, och med föga utsigt för hans önskningars fullbordan. Den milda luft och varma sol, som några dagar afvexlat med ett uppfriskande vårregn, har utbredt de gröna gräsmattorna i alla trädgårdar och jiklädt träden sin sommarprakt. Syrenerna hafva öppnat sina gröna blad och de små ängsblomstren skifta vwadamn trannda förmmar Tan wvanlkra bastamnsan af