Aftonbladet – 17 april 1850, sida 1

Korrespondens-artikel. Paris den 7 April 1850. Oron efter de sista representantvalen ha åter lugnat sig, dyningen efter stormen har tystnat. Exporthandeln är liflig, arbetet gå friskt i alla fabriker, och under dessa lyckliga auspicier kommer oss våren till mötes, herrlig och efteclängtad. Longehamps har passerat om icke lika praktfullt som under royauteens dagar, åtminstone lika gladt och omvexlande som fordow. De vackra elyseiska fälten. erbjödo under de tvenne dagarne den lifligaste anblick. Allt hvad man kallar le beau monder hade der församlat sig i vagn, till häst eller fots. Så väl egna ekipager, som hyrvagnar, uppfyllde sträckan emellan Concordia-torget och triumfbågen; och om den sistnämnde icke prålade med några brokiga vapen, så pryddes den i stället af eleganta damer, strålande af ungdomens glans och iklädda sommarens smakfulla toiletter af flor och blommor. Dagens lifligaste samtalsämne utgör:s för närvarande af den i nationalförsamlingen fortgå. ende diskussionen om deportationslagen för politiska brott. Denna vigtiga fråga har åter erbjudit ett tillfälle för den snillrike talaren Victor Hugo; att gifva ett nytt prof af så väl sin oratoriska förmåga, som ädelheten i sina grundsatser. Yrkande mildhet och undseende har han åtagit sig mensklighetens sak på ett sätt, som kommit känslans toner att vibrera i hvarje för medmenniskor ömmande hjerta. Lugnt och kraftfullt fordrar han en på bildningens framsteg och medborgerlig frihet grundad rättvisa. Tidningarne redogöra ordagrannt för hans tal och jag inskränker mig således till att omnämna den lifliga eatbusiasm det väckt hos allmänbeten samt det gensvar detta tal funnit hos folkmassan, här alltid känslig för hvad som är stort och skönt. Aldrig hafva filosofens tankar och statsmannens känsior på en gång inträngt djupare och stigit högre än i detta Victor Hugos minnesvärda tal. För att ännu säkrare bevara intrycket deraf har tidningen pLa Pressen redan vidtagit nödiga åtgärder för slåendet af en medalj, hvilken på ena sidan skall bära Victor Hugos porträtt och namn, på den andra dessa oförgätliga ord, uttalade af honom sjelf: Quand les hommes mettent dans les lois une injustice, Dieu y met la justice, et il frappe avec cette loi ceux qui Pont faiten. Ett nytt häfte af Lamartines Conseiller du peuple har för några dagar sedan utkommit. Författaren vänder sig deruti, med förebråelsens och varningens oskrymtade sanningar, till denna reaktion, hvilken sedan någon tid antagit en så hög ton, och med gester, ord, ekrifter och