Aftonbladet – 16 april 1850, sida 2

tillerkänner alla tillverkare rättighet att sälja sina tillverkningar uti parti eller minut, med de undantag som särskildt kunna vara stadgade. Nu vet hvar och en, som vid universitetet genomgått ett någorlunda hbjelpligt kollegium öfver grunderna för lagstiftningen, att en ibland de första reglor som professorn inpräglade i lärjungen rörande detta fack (och utan tvifvel en ibland de vigtigaste), är att undantagslagar icke få tillämpas extensivt, utan endast. så långt som undantagsföreskriften är uttrycklig. Hvad vill detta säga? Jo, att om en föreskrift finnes gällande i allmänhet, och en annan, som stadgar något särskildt för vissa fall, såsom undantag från den allmänna regeln, så eger domaren icke att tillämpa undantaget längre än efter boökstafvens uttryckliga lydelse: i allt annat måste den allmänna föreskriften gälla. Denna regel har handelskollegium likväl påtagligen glömt uti det ifrågavarande fallet; ty, såsom det förut varit nämndt uti Aftonbladet, kollegium har försökt åberopa taxorna för bryggareembetet, och menat att dessa skulle förbjuda bemälte embete att sälja öl och dricka buteljvis, på den grund att der står, att bryggarne icke må befatta sig med minutering, ehuru taxan icke nämner ett ord närmare om hvad med minutering skall förstås, och ordet butelj icke på något ställe deri förekommer. Att med minutering skall förstås äfven försäljning buteljvis, är således, märkom det väl, en för tillfället af handelskollegium uppgjord definition, som aldrig förut funnits, och en definition som tillika tolkar ett obestämdt uttryck i en äldre författning extensivt, d. v. s. emot den nyssnämnda enkla hufvudregeln. Det synes dessutom att handelskollegium här icke känt till ett Kongl. bref af år 1779 den 10 Juli, som i fråga om grosshandlares rättighet att sälja vin och främmande drycker, hvilket då bestriddes af vinskänkssocieteten, bestämmer att de förres rättighet skulle vara lika oinskränkt som vinskänkarnes, med undantag deraf, att de sednare finge föryttra dylika varor äfven fill sittande gäster, d. v. s. sälja glasvis. Härmed är begreppet om minutering äfven lagligen definieradt, och det är ju tydligt att tillverkarne af det inhemska ölet icke kunde hafva mindre rätt, än grosshandlarne för främmande drycker. Men saken ställer sig långt värre om man går närmare in på handelskollegii förfarande. I alla andra fall nemligen, der det är absolut nödvändigt att tolka en lag och bokstafven ickel. synes tillräckligt bestämmande, plägar man taga l: sin tillflykt till praxis; och der en viss åsigt! angående ett lagbuds tillämpning gjort sig alltid gällande tillförene, anses denna åsigt äfvenl! böra fortfarande följas uti det tvetydiga fallet, åtminstone intill dess något prejudikat eller lagförklaring från högsta instansen kan bjuda en förändrad tydning, hvilket likväl i och med detsamma blir en förändring af sjelfva lagen. Finnes då någon praxis vid detta tillfälle att åberopa, och hvad säger den? Jo, taxornal bafva, snart sagdt sedan urminnes tid, en gång i hvarje månad, eller tolf gånger om året, va-! rit föremål för öfverståthållarens och magistratens granskning, samt derefter blifvit föredragna inför Kohungen i konseljen. Under hela denna tid har det tillika varit allmänt kändt, att hvem som : heldst fått köpa öl. och dricka buteljvis hos bryggarne. Det är så mycket mindre anledning förmoda att magistratens ledamöter, stadens fiskaler och Konungens rådgifvare ensamme skulle: varit okunnige om denna af hela staden kända omständighet, som förmodligen äfven desså personer; lika väl som andra, sjelfva låtit hemta öl och dricka buteljvis ho3 bryggaren eller låtit köra det hem till sig. Att rättigheten till en sådan försäljning : det oaktadt aldrigi mannaminne blifvit : satt i fråga förr än nu, då stadskassan och po-j lisen möjligen skulle kunna påräkna stegrade krogafgifter om det lyckades att, med genomdrifvande af. den våldsamma tolkning handelskollegium gjort af författningen, afhända tillverkarne en naturlig och hittills obestridd rättighet, och öfverflytta den till ett privilegium åt krögare och källaremästare — allt dettal måste ovedersägligen anses bilda en sådan praxis, som -handelskollegium, efter vår tanka; hadel varit ovilkorligen skyldigt att låtalända sig tilll efterrättelse. Att, såsom det nu skett i Folkrösten, påstå det hela denna långvariga praxis vid taxornas handläggning tolf gånger om året så långt man minns tillbaka af både magistrat och regering skulle innefatta. ett fortsatt förbiseende, men att handelskollegium deremot uti sin sjelfmyndigt extensiva tolkning af en undantagsfråga ensamt träffat det rätta, oaktadt denna tolkning på det kännbaraste förnärmar den vigtiga rättigheten för bryggeriidkaren att kunna få försälja sin vara i den form af enheter eller fördelningar, hvari hela den båttre sorten deraf måste förvaras — denna förutsättning lärer knappt kunna få namn af annat än en verklig oförsynthet. : Kanske skall någon invända, att vi öfver detta ämne yttrat vår tanka i något skarpa ordalag; men den som vill närmare granska förhållandet och sakens sammanhang i det hela, skall å andra sidan sannolikt medgifva, att det fiskaliska försök som här blifvit gjordt emot en under: .så lång: tid allmänt erkänd och obestridd,-samt dessutom i sakens natur liggande rättighet, är ett af de betänkligare tilltag man på sednare . tider sett af begäret efter ett inskränkande polisförmynderskap öfver -borgerliga rättigheters utöfning. Vi hafva blott ett ord att tillägga i anledning af slutet i Folkröstens artikel, der den säger sig undra att ÅA. B., hvilket teg som ett godt barn när det gällde flera hundrade fattiga krögarefamiljers existens, nu med ens pblifvit så språksamt, när det är fråga om några rika bryggares intressen. Detta är ett lamt och dåligt sätt att försvara en sak med insinuationer mot motståndarens motiver, seO— a In RR mm OO — S—— — r — — — 2m—m— RR OL ES rt ed mm mål Ingar pad jär ba