Aftonbladet – 16 april 1850, sida 2

)m förbudet för bryggare att sälja öl och dricka buteljvis. Öfver detta ämne hade Aftonbladet, såsom äsaren påminner sig, uti 4 79 för d. 6 d:s en utedning, som på flera skäl visar huru handelssollegium härstädes resonnerat både emot häfd ch sundt förnuft, då det genom utslag försjudit bryggareembetet härstädes att sälja öl ch dricka buteljvis, under förebärande nemlien, att sådant skulle vara förbjudet genom axan. Vi finna nu, märkligt nog, att tidninsen Folkets Röst för i lördags, oaktadt de uppysningar Aftonbladet sålunda lemnat, icke desto mindre fortfar i dess en gång förut gjorda försök att plädera för förbudet. Vi vilja icke uppehålla oss vid betraktelsen af det uppbyggliga deri, att se en tidning, som litid har så stora ord i munnen, som Folkvösten, och som koketterar temligen ansenligt ned sitt ifrande mot förtryck af alla slag, nu mellertid uppträda såsom kämpe för krösare-. och källaremästare-societeterna, med oolyga anspråk att emot all rätt och skäl tillskansa sig ett privilegium till uteslutande försäljningsrätt af en stor del af bryggeriidkarnes tillverkning, och att de:ta målsmanskap blifvit åtaget på formlig begäran, enligt hvad Folkrösten sjelf tillkännagifvit. Om publicistens befattning finnes här något för mycket sammansmält med advokatens, så är det deremot lätt förklarligt, att den sednare egenskapen skall föranleda Folkrösten att göra hvad han kan för att söka göra sina klienters orimliga påstående så litet absurdt som möjligt. Emellertid må det tillåtas oss att betrakta såsom ett erkännande från Folkröstens sida, att dess hufvudmäns sak är ganska sjuk och svag, då F. R. icke ens vågat upptaga till besvarande den vigtigaste af de bevisningar Aftonbladet framlade angående det oöfverlagda och förhastade uti handelskollegii beslut. Kanske tycker läsaren sig här erhålla för mycket en repitition af hvad förut blifvit sagdt; men då frågan gäller något så vigtigt, som en myndighets sätt att tyda författningarna om borgerliga rättigheters utöfning, och vår öfvertygelse, som vi redan förut angifvit, är att handelskollegium vid det ifrågavarande tillfället illa förplumpat sig, så anse vi äfven fulla skäl böra gifvas för ett sådant påstående. Det måste redan ligga i sakens egen natur, att hvarje tillverkare har rättighet att sjelf afyttra sin tillverkning i huru stor eller liten qvantitet som helst, så vida icke annorlunda finnes stadgadt i afseende på särskilda fall. Afven den största oblyghet skall icke våga neka detta: ty hvem ägde väl annars förbjuda den omnämnda försäljningsrättigheten? Men denna