Aftonbladet – 13 april 1850, sida 2

oändligt lycklig att se er, (skakar varmt hans hand) sitt ned herr Warrenx, (pekar på en stol vid gudarnes bord). Det har länge varit min önskan att lära känna er bättre, än min inskränkta tid medger — mina förföljare härp, (blickar muntert omkring sig), äro mig till stort hinder i sällskapslifvet. Jag finner att sånggudinnorna, herr Warren, äro mycket svartsjuka fruntimmer — odlar ni deras bekantskap? Nej? Ahl! Jag är mycket surprinerad, ty jag försäkrar er att jag gjort mig en ganska hög tanka om edra talanger., Harry bugade sig och sade något om hedern ete. etc. Min dotter, herr Warren, (ahl nu kommer det, tänkte stackars Harry), min dotter, har, såsom jag tror, gjort stora framsteg under er uppsigt — jag tackar er fö det ni undervisat henne i några af de svårare vetenskaperna, åt hvilka hon aldrig förr lemnade någon uppmärksamhet. i Drömde Herry, eller var. herr Liliies vrede dold under den bittraste ironi! Han kunde endast bvga sig och le, ett spöklikt leende. Åpropos af sånggudinnorna, min käre unge vän, fortfor herr Lillie, . så har jag just nu roat mig med en småsak — en blott fantasiflygt. Om ni harledighet, så vill jag läsa upp några ställen för er. Naturligtvis ansåg sig vår hjelte smickrad, och följaktligem uppläste herr Lillie med sann bombastisk emphasis. åtskilliga stycken ur de tätt skrifna sidorna af sitt poem. Aldrig hade Harry hört ett så t sammelsurium. Det var honom knappt möjligt att öfvertyga sitt förnuft, det nägon menniska funnes till, så uppblåst af fåfänga, att hon kunde anse en sådan salias för ens läsvärd. Ah, det förvånar er, ser jag,, sade herr Lillie. Jag kunde väl tro det. Ja, jag ser, att det helt och hållet slår er med häpnad; detta öfvertygar mig att vår smak öfverensstämmer. Åter bugade sig Harry. Som han ej vågade lita på sin röst, var han tvungen att ständigt