Aftonbladet – 12 april 1850, sida 1

föra hertigdömets vapen. S 49. Hertigdömet Slesvig skall bidraga till utrikes-departementets utgifter med en sus:ma, som estämmes en gång för alla, antingen af en blandad kommission, vald sf Danmark och Preussen, eller genom öfverenoskommelse mellan den kons. hertigliga regeringen och den första slesvigska riksdogen som sammankallas. Då oförutsedda hindseiser kräfva enskilda utgifier, skall ofvannämnde summa förökas med en quotapart, som blifver att utreda fråB Slesvig och som skall voteras af riksdagen. Kolonier, förvärfvade med gemensamma medel, skola förblifva gemensamma, så väl som de af deras besittning härflyiande inkomster och utgifter. S 20. I alla statsrådets förhandlingar angående de saker, som uppstå i följd af de två ländernas politiska förening, skall slesvigska statsministern tillkallas för att rådslå och rösta i rådet. S 21. Herigdömet Slesvig skall draga en andel af den danska monarkiens statsskuld, som är äldre än den 24 Mars 1848. Denna andel skal! bastämmas af en kommitte sakkunnize män, sammansatt såsom i 19 säges. Denna kommitte skall påtaga sig liqvidationen af allt, som är gemensam egendom. De den 24 Mars 4848 utgifne bankosedlar (slesv. holst. kassabzsvis) erkännas såsom de två hertigdömenas gäld. D2 danska fu!lmäktiges svar, på såväl preussiska motförslaget, som på ofvanstående memorandum af den 4 Mars, innehåller hufvudsakligen: att de ej kunaa medgifva, att Slesvig skulle komma i en alldeles ny stäilning till Danmark, eller att Preussen eller Tyskland skulle vara berättigadt att fordra hertigdömets förändring till en sjelfständig stat, som blo t med några yttre band vore förenad med Danmark. Slesvig har aldrig varit en oberos ende stat och kan ej göras dertill genom en traktat mellan Tyskland och Danmark. 4 af fredspreliminärerna förklarar uttryckligt, att den politiska union, som förenar hoartigdömet med danska kronan, skall förblifva orubbad. Slesvigs oafhängighet är således begränsad. (Här följer en omständlig ute redning, hvarföre Slesvig ej kan eller bör fordra annan sjelfständighet, än den det redan erkändt äger; samt att ingen schism äger rum mellan konungsriket och hertigdömet i afseende på mnationalitet, språk och traditioner. Der finnas väl två nationaliteter — ea dansk och en tysk — vid sidan af hvarandra; men mera än hälften hörer til samma nationalitet och talar samma språk, som monarkiens invånare. De två linderna hafva samma historia, och alltifrån den tid då Fredrik IV eröfrade den hertigliga delen af landet i början af 18 århundradet, kan ej fråga vara om sådana krig, som förut förts mellan de två i hertigdömet regerande grenar, af hvilka den ena hörde till den danska koagl. familjen. Afven har icke i dessa två sista åren hertigdömets befolkning gjort uppror mot kenuogariket; hälften har förblifvit konuogen trogen. Vidare framställes, buru rådligt det är för Tyskland, att Slesvig skiljes från Holstein, som utgör en del af Tyskland, och får en serskild konstitution, samt att alla frågor om nationalitet i Slesvig anses höra till den inre styrelsen och lagstiftningen, hvaröfver konungariket icke vill utöfva någon inflytelse. Alla analogier med Sverges och Norges ställning äro här oanvändbara, m. m.) Derefter undersökas de skiljaktigheter, som befinnas emellan de preussiska åsigterna och de förra fredspreliminärerna; hvarvid fullmäktige åberopa 1 af dessa, som erkännt principen, att bertigdömet skall hafva en serskild konstitution, utan att höra till Holstein. Således är icke mer någon verklig grund för krig; och hvad mening man än må hafva om Tysklands kompetens att blanda sig i den uppkomna frågan om hertigdömenas åtskiljande från deras förra föreniog, så har Tyskland icke någon rätt att inblanda sig i Slesvigs öfriga förhållanden, i dess egen iare konstitution och politiska förening med Danmark. Konungen har aldrig haft för afsigt att införlifva Slesvig i Danmark, och om den funnits, är den nu uppgifven. Men oaktadt Danmark icke var pligtigt att underhandla med Tyskland angående dat oberoende, som kunde anses ändamålsenligt att tillerkänna Slesvig och dess förhållande till korucgariket, beslutade danska regeringen, för att återvinna och upprätthålla freden, att medgifva en bestämmelse derom i fredstraktaten; dock på vilkor, att hrtigdömets förening med menarkien uttryckligen skulle erkännas och icke för Svagas. (Härefter integes hvad engelska regeringen såsom medlande makt yttrat i frågan om den fredsbasis, som tyska centralmakten den 3 Febr. 1849 antog; och bestrides i följd deraf, att engelska regeringen skulle hafva erkänt, att föreningen blott skulle röra yttre politiska ärenden. Vidare erinras om underhandlingarne i London, der Bundsen sökte göra föreningen baroende af arfföljden, men detta icke medgafs å danska sidan; äfvensom hvad danska konseljpresidenten den 20 Maj 1849 förklarat den preussiska ministerpresidenten, då Preussen önskade att öfvertaga fredsunderhandlingarne och uppmanade Danmark att sända fullmäktige till Berlin. Vi förbigå allt detta, såsom redan förut bekant. Dessutom åberopas, att preussiska kabinettet enliat baron von Schleinitzs memorandum, dat. den 3 Juni 4849, förklarat sig, i frågaa om Slesvigs konstitution, enigt med lord Palmerstons den 43 Mars framställda förslag, som ock infördes i de, den 40 Juli undertecknade fredspreliminärerna.) De danska fullmäktige erinra vidare, om den tydliga syftningen af 4, att ej förändra begge ländernas politiska förening; och säga, att om all gemensamhet i I-gstiftning och administration skulle upphäfvas, så vore ju den politiska föreningen icke endast rubbad, utan angripen, vidrörd och förändrad, eller just hvad lord Palmerston förklarat vara det, som genom 4 skulle förekommas. Derefter åberopas den 2 art. af Juli-p:eliminärerna, som lyder: Den definitiva organisationen af hertigdömet Slesvig, som utgår från denna basis, skail blifva föremål för ytterligare underbandlingar, hvaruti de höga kontrahvrande parterna anmoda Storbritannien att deltaga, i dess egenskap af bemedlande nakt.n Med detta kunde aldrig vara afsigter, att Danmark örpligtade sig till att i förening med Preussen och Tyskland bestämma detaljerna af en konstitution för Slesvig, Detta skulle ju varit, att alldeles uppgifva uveränens rättigheter. Tyskland har så mycket nindre skäl till ett sådant påstående, som i kraft af Wienaertraktatens sluteakt den 15 Maj 1820, S 55, cke en gång tyska förbundet, i afseende på de serkilda tyska staterna, äger en sådan rätt, utan dessa ro berättigade att sjelfva ordna sina inre angeläseoheter.. Det skulle vara besynnerligt, om konunen af Danmark, som i egenskap af hertig till Hoitein har rätt att gifra en konstitution åt Holstein, Nn tysk stat (en sakernas ordning som i S 3 a redspreliminärerna erkännes) såsom hertig af Slesvig kulle underhandla med Tyskland om specialiteterna en konstitution för det 1 ndet. Det är sålunda lott den definitiva organisationen af hertigdömet lesvig, som utgår från den i 6 4 bestämda basis, om kan blifva föremål för vidare underhandling. etta har ock erkännts i en af riddaren Bunsen i