var snart ute hos damerna, och med flytande tunga deklamerade han det bekanta distichoan: Quando conveniunt Catharina, Margreta, Sibylla, Colloquium faciunt et ab hoc et ab hac et ab illa.n Det vill säga på danska, tillade han, så mycket som: God morgon, mina tre gracer! Det gläder mig att se edra förtjusande ansigten och höra edra ljufliga röster. Det är alitför fritt öfversatt, min herrels sade den äldsta af dem; det heter egentligen: Jag önskade ni vore der pepparn vexer, ni tre sladderhönor! När ni kommer ihop, så kan man mista örhinnan. — Märkte ni inte,sade hon till de begge yngre, att han nämnde oss hvardera vid namn?a Jag hörde din systers och mitt, men icke ditt, sade gr)sshandlarens fästmö. pIcke det?, återtog den förra. Sibylla, det är jag — det är ett hedersnamn, han ger mig. Farniente skrattade, fattade hennes händer och sade: ,Min kloka Sibylla, för det infallet måste ni ha er en sväng iluften. Med dessa ord begynte han att valsa, och vaidhornisterne att blåsa. Grosshandlaren oci löjtnanten följde exemplet: den ene tog sin fästmö, denandre sin syster. Innan jag visste ordet af, hade Ludvig fattat mig om lifvet; och som han har björnkrafter, ryckte han mig med sig, oaktadt all mia motsträfvighet. Några hvarf gick det temligen bra, men emedan bolsteinsk galoppad icke är min sak, kommo vi snart från der jemna bergsplanen ut i fjungen, och bums tumlade vi öfver hvarandra. Blåsarne, som