Aftonbladet – 10 april 1850, sida 1

Joch gjorde front emot dem, hvardera på sin sida af vägen. Då vi på nytt slöto oss tillsamman, märkte jag ait den ena af de unga damerna — icke grosshbandlarens käraste — såg sig om efter oss, och att den andra frågade Jöjtnanten, hvilka vi voro. Två landsoldater af mitt kompanins, svarade han; de äro från en by i grannskapet och ha gått oss tillhanda med tältets uppsättning. — Karlar! sade han till oss, i en befallande ton, kan n hemta oss vatten från närmaste bäck, och bränsle att koka vårt kaffe vid? Jag skall sjelf följa med er. — Det vore en skam, hr löjtnant, sade Ludvig på jutska. Vi kunna nog göra det ensamma., Så snart vi kommit till tältet, tog han kaffepannan och sprang med den till en källa; jag plockade Jjun: på norra sidan af berget, och löjtnanten bar det dit, der kaffet skulle kokas. Under denna sysselsättning berättade ban mig, hvilka de nyss ankomna voro, hvaraf jag inhemtade, att den äldre damen och den yngre, som åtföljde henne, begge två voro hans systrar. Han ämnade säga något mera, men förhindrades deraf, att de just kommo till oss, för att se hvad vi hade för oss, hvilket de icke straxt kunde fatta: det var nemligen första gången i deras lif, de skulle dricka kaffe, kokadt vid ljung. Eqellertid hade det redan blifvit så ljust, att fackelske: et syntes oss öfverflödigt, och att vi rätt väl kunde se att dricka vårt kaffe vid dagsljuset. Tältets möblering måste då flyttas utanföre, och Farniente kunde följaktligen ej längre få njuta den kära sömnen, när sängen drogs bort undan honom. Då han sålunda blef störd, yttrade han väl till en början sitt misshag på det minst tvetydiga sätt, d. v. s. med åtskilliga eder; men så snart han kommil på fötter och gnuggat ögonen, blef han åter samma lustiga fågel som tillförene. Han