Aftonbladet – 10 april 1850, sida 1

na härl) — Det tycker jag om; de komm: förr än de lofvat! Farniente, upp med digb — Farniente, svarade denne, ber om sir helsning till damerna, och ber er andra draga fan i våld. Låt mig sofva, nattugglor! — Det går icke an, inföll den andre, ty de skola in i tältet. — Löjtnanten kom tillbaka Laga dig nu bara upp, sjusofvarel, sade han; på ögonblicket ha vi de kära menniskobarnen här: de komma med facklor oc3 blåsinstrumenter., — Jag blåser sjelf för de köra menniskobarnen,, sade han, utan att öppna ögonen. De få vänta tills jag blifvit fullsöfd — eller koka ert kaffe och håll ert sladder härutanföre — det smakar bäst i fria luften — god natt! Härmed kastade han sig åt väggen. Vi lemnade honom, för att gå fackeltåget till mötes; Ludvig och jag bakefter de andra, på det vi skulle kunna inför de ankommande till en början bevara vårt incognito. Inne i skogen, ett par hundra steg från berget, träffsde vi tillsammans med dem. De voro sjua till antalet: två fackelbärare, två hornblåsare och tre fruntimmer. Af de sistnämnda voro två unga, och den tredje något äldre. Musikanterne voro knappt fullvuxna ynglingar, och hörde till resesällskapet från Köpenhamn; fackelbärarne voro söner tili den prest, der de hade sitt hufvudqvarter. Den ena af de unga fruntimren föll grosshandlaren så kärleksfullt om halsen, att ingen kunde vara tvifvelaktig om deras förhållande til hvarandra. Den andra helsade vånligt men återhållsamt och höll beständigt den äldre, med hvilken hon talte sakta och nästan hvi;skande, under armen; löjtnanten blandade sig lå och då i samtalet, som angick för oss alldeles obekanta saker. Valdhornisterna satte sig först ånyo i gång och manade på de öfrisa med ett muntert stycke. Medan de marscherade förbi, blefvo Ludvig och jag stående