Aftonbladet – 9 april 1850, sida 3

sök, att bevara den adliga delens nuvarande företrä desrätt och inflytelse. Förf:s ständiga anspeloingar uppå farorna af reormföreningarnes agitation för en representationsförändring och hans i samband dermed ständigt framhållna lexor om militärens pligt att vara regeringens stöd och i värsta fallet dess medel, då, såsom man befarar, regeringen en gång nödgas återförvisa hvar och en inom laglighetens gränsor illhöra denna nedriga ton, som nu råder inom vissa högre kretsar och som ständigt återgifves af kotteriernas organer. Hvad berätttgar väl till en sådan anklagelse mot svenska nationen, eller mot alla de medborgare, som genom deliegandet i reformsällskaperna. öppet och ärligt visat sin regering, att de lja handla laglydigt och offentligt, icke genom myteri och förställning. Om de hade onda afsigter, om de under åsynen af hela landets lidanden genom ståndsrepresentatiooers onda genius, skulle endast lyda otålighetens käasla, men icke klokhetens och yrdningskärlekens bud, hvarföre skulle de då så handlat, som de gjort? Hvarföre ej då konspirera och göra ett snart afgörande slut på saken? Eller ror författaren att detta skulle vara så svårt, så omöjligt, om afsigten hos reformvännerna vöre sådan iom den, för hvilken han vill göra dem misstänkta? Är han så enfaldig aw icke fatta, att en sådan långam opinionsstrid, som den, hvilken vi nu länge ört och ännu föra i vårt land, och hvarvid reform vartiet beklagligen haft att kämpa icke ensamt mo: ndra partiers opiaioser, utan äfven mot sjelfva re seringens och regentens, medför vida större misshag ch ofärd för d2 enskilde, som framstå för de nya deerva och d2 tidsenliga förändringarne, än hvad vågonsin revolutionen kunde ådraga dem? Det är röjden af oförsigtighet från vederbörandes sida, att. tändigt låta sina organer föra på tungan dessa bekyllningar mot reformpartiet, äfvensom att låta siva verktyg förfölja enskilde deribland, på ett sätt, som skadar dessas välfärd eller rykte.