Aftonbladet – 9 april 1850, sida 2

är fullt redig i hufvudet; ty ban har fått den fixa iden, att han nödvändigt vill in i samma dårskapskista, jag nyss talte om. Den andra herrn är medlem af de röda munkarnas orden. Han är den ende galne af oss tre; ty han inbillar sig fullt och fast, att han är krigsman och en stor bjelte, hvarföre ban också kallar sig sjelf löjtnant. Han kan eljest snart vänta att bli prior i ett af klostren vid Siifvergatan, hvilket han på sitt språk kallar att få kompani. — Här ryckte den presenterade sim högra hand till venstra böften och sade, så barskt som möjligt, deck utan att riktigt kunna betvinga sina skrattmuskier: Herr Farniente! Vet ni väl, att pi bar rysligt förolämpat mig? Hvar och när behagar ni? — Härn, svarade den utbjudne, pekande-på flaskfodret, öch på ögonblicket ! — Nu framträdde Ludvig och sade: Mine herrar, innan ni skriden till det blodiga verket, så låt också mig få presentera mig sjelf och min kamrat, som redoboget utbedja oss den äran att få blifva edra sekundanter. Ni, herr Farnienpte, är ingenting; men här, — han pekade på mig — är en man, som är allting, äfvenledes — det förstås — i sin egen invbillving. Han tror nemligen om sig sjelf, att han är poet, och sådant folk, det vet pi, lägger sin näsa i allting. Han har läst en hel bop bide gammalt och nytt och gjort eti par resor med paketoch ånghåt hbäremelian och Köpenhamn, och derföre är ten fu!lt öfvertygad, att han känner verlden, oakiadt han ej en gång känner sig sjelf, och kvarje dumhufvud kan rida till trunnen med honom, om han hara vet att sticka hoInom hans egen käppbös! mellop benen. För I resten gör bn ingen menniska något för när, om man bara låter bonom prata och tiger, och icke stör honom i bans drömmerier. Hans namn är eljest Per Speleman, Ivad min egen ringa person angår ..) (Slutet följer,