Aftonbladet – 9 april 1850, sida 2

lerframföre, såsom bord. De resande behöfde oss nu icke längre. Den ene betalte de verkliga böndernas och löjtnanten räckte mig en siliverpenning, som jag likväl naturligtvis icke ville mottaga. Han bjöd den derefter åt min kamrat, och då denne var lika ädelsinnad, svor han dyrt på, att vi åtminstone skulle smaka på hans flaskfoder. Han slog i, och Ludvig fattade tumlaren, under ett leende. Hvad grinar du åt? frågade officeraren; men Ludvig sade,i det han satte tumlaren till munnen: din skål, Wilhelm! Föremålet för skålen ryckte förvånad ett par steg tillbaka, och hans begge reskamrater ett par steg fram emot oss. Ludvig drack och utbrast i skratt; och löjtnanten, som nu ändtligen igenkände honom, ropade i glad öfverraskning: Ludvig, är du rasande? Hvad fan har du för dig i den der förklädningen? Det blef nu en fullständig förklaring. Löjtnanten tyckte att vårt infall var rysligt roligt, och han tillika med hans följeslagare bådo oss så hjertligt att stanna hos dem öfver natten, att vi ej kunde afslå det. Den ena af löjtnantens kamrater var en ung, vacker och mycket bildad man och tillika rysligt rik, hvarföre han beständigt kallades för grosshandlaren, och annorlun a vill ej eller jag benämna honom. Den z2udre presenterade sig sjelf för oss med dess: ord: Mine herrar af det hedervärda bonde. åndet! Mitt namn här på Jutland är Farnivote, och. jog har den lyckan att vara ingent g här i verlden, med undantag att jag 2 tid är rysligt förnöjd, hvilket denna verld.ns vise kalla en dårskap. Tillåt mig nu att för er framställa dessa mina vänner under deras verkliga karakter. Den här är en älskvärd och i alla afseenden fulländad kavaljer. Hen är herre öfver åtskilliga tunnor guld, för hvilken förtjenst ban af mig är upphöjd till kommendör af gylJene skinnet. Det enda jag skulle kunna ha att anmärka om honom, är det att han icke