Aftonbladet – 6 april 1850, sida 3

nele: — Hvad mig sjelf såsom läkare angår, tvin-Igar mig Anvisningens, ändamål att anföra, huru Isorm: jog under de nästförflutna tio åren, uteslutande med vattenbehandling skött alla de talrika fall af utslagsfebrar, som fallit under min vård, och det Imed: den utmärkta framgång, att icke blott ingen enda patient dött — hvilket må vara en lycklig tillfällighet — utan ock sjukdomens förlopp, i jemförelse med dess gång hos de annorlunda behandlade, l varit så lugnt, så föga långvarigt och så fullkomligt Irit mig, att vid framtida sådana anfall få påräkna I kar, eller komplikation med så kallad skarlakansfrifritt från alla vanliga efterkrämpor, att äfven sådana föräldrar, som ännu hos sig inrymma fördomens förIskräckelse för vattenkuren och således fasa för vattendoktorn, dels anlitat mig vid hos dem inträffande sjukdomsfall med tecken till utslagsfeber, dels besvumitt bitträde.n Vid rigtig vattenbehandling, — heter det ss. 292, 23 — går (sjukdoms-)utvecklingen fortare för sig och, mig vetterligt, har man hvarken sett, såsom vid vanlig behandling, affjällningen ske i stora flisel. — Affjällningen försiggår vid tjenlig vattenbehandling, mjölformigt, äfven om ipgen feber ägt rum och intet utslag visat sig, åtföljes stundom af kritisk svettning — som gör slut på alla öfriga sjukdomssymptomer. — Efterkrämpor af åtskilliga slag, från de omärkligare af allmän svaghet, till de så vanliga Iclika formerna af vattensot, hafva, vid ändamålsenlig vattenbehandling, aldrig inträffat.n Till den närmare vattenbehandlingen finnas antydningar nog i Anvisningen). Insändaren, som Ibeklagar att de förekomma nog spridda och strödda, kan ej heller, som naturbetraktare, undgå den anmärkning hurusom han med egna ögon sett bondebarn i Östergöthland med skarlakansfeber deraf så föga angripas och besväras att de, t. o. m. obehandlade, utan fara eller vådelig händelse, på vintern kunnat vistas på snön, ute i friska luften, medan de vekligare så väl som för lärdt trakterade (nimis docte tractati) — att tala med gamle Eydenham på 1600-talet, beträffande äfven då gängse skarlakansfeber — gått all verldsens väg, vare sig i följd af samma feber eller dess höglärda behandling. Önskande vattenkuren vid skarlakensfeber all den framgång, som den der, mer än i någon annan febersjukdom, synes förtjena, är insändaren ej vän af att i den förevarande skriften uppsöka dess flerfaldiga till ämnet ej hörande digressioner samt mer eller mindre I misslyckade förklaringar, hvilka dessutom, från många andra håll, torde, framgent, som bittills, till vattenkurens skada, blifva immerfort fremstälda såsom stoff för hufvudsakliga anmärkningar. — Tvärtom, öpskar ins. menige man uppriktigt lycka, att på egen hand sköta sig med vatten i enlighet med vu lemnade Anvisning,, heldre än med de, om än i laga ordning införda, soekenapotheken af Darelius, Pontin m. fl. äfventyra lif och lefverne med folkmedicinska misstag om apotkeksmedel och uttömningsåtgärder samt bådaderas aniitande mot skarlakansfeber, utan att serskildt läkare, för serskilta fell, un der egen och personlig ansvarighet, dem anordnar. —k. (Insärdt.) I Aftonbladet för den 49 sist. September (4 219 förekom berättelse om den oerhörda långsamhet, som Kongl. fångvårdsstyrelsen låtit komma sig till last vid handläggningen af ett mot förre kamereraren vid södra korrektionsinrättningen, P. J. Weidel, anhängigt mål, oaktadt kamereraren, såsom bäkted (på tyrelsens egen reqvisition) haft laglig rätt att vänta aa len skyndsam behandling afsaken, och oaktadt mensklighetskänslan, äfven utan positif föreskrift, bordt dertill mana styrelsen. Oberäknadt dessa motiver, anmärktes äfven att sjelfva grannlagenheten för styrelsens egen värdighet borde förmå densamma et: här undvika allt, som kunde förråda önskan att afllägsna slutlig pröfning; då icke otroligt syntes att, vid kamrer Weidels möjliga frikännande från en de! betydliga ersättningsanspråk, desamma komme ati drabba Kongl. fångvårdsstyrelsen sjelf. Med hänsigt, bland annat, till detta förhållande, hade Konungens högsta domstol, vid afgörande af en preliminä:fråga, lemnat justitiekansleren uppdrag att påskynda den på fångvårdsstyrelsens åtgärd då beroende hufvudsakens lagliga behandling, bvilket Idock icke hindrade samma styrelse att göra och låta nästan allt möjligt som kunde bereda tidsutdrägt, så latt, då ändtligen utstag var utsatt och först efter tre månaders orimligt dröjsmål delgifvet Weidel, samt dennes besvär till Kongl. kammarrätten inkommit, denna domstols advokatfiskalsembete nödgades anmärka att en stor mängd, i ellofva särskilda punkter uppräknade, handlingar, nödvärdiga för szkens pröfoing, blifvit hos fångstyrelsen qvarhållna. Dessa handlingar infordrades; och, sedan advokatfiskalen derefter utan dröjsmål afgifvit slutpåstående. remitterades detta till fångstyrelsen för att delgifvas Weidel. Man skulle tro att ett sådant delgifvande ej fordrat mer än ett par dagars tid; men samma envisa, liksom öfverlagda, långsamhet, som utmärkt styrelsens föregående åtgärder isaken, röjde sig ännu emedan remisshandlingarne, inkomna den 49 Mars, änvu ligga i onyttig hvila på styrelsens bord. Mången kunde tro, att man ville afbida den anklagades död i fångelset, på det att undersökningen och alla möjliga efterräkningar måtte med åen olycklige nedstiga i grafven. En fångvårdsstyrelse borde främst af alla bebjerta huru en anklegad, s!uten inom fängelsets murar, med tungt bjerta räknar minuter, timmar och dagar af sitt lidande. Men ett ännu värre utseende skulle detta hårda dröjsmål få, om, såsom Weidel påstått i sina skrifter, utgången af åtskilliga frågor i ssken kunde sätta styrelsen sjelf i förlägenhet. RÄTTEGÅNGSocH POLISSAKER. Sistl. gårdag anmälde skräddaregesällshustrun Catharina Lindegren, boende uti huset 2 435 via Död