Aftonbladet – 6 april 1850, sida 3

ker sig vara, då man drömmer att man flyger. I fria luften och serdeles i bergstrakten — dessa ljufva toners hemland — förnimmes de ras makt lifligast. Och nu, i den stilla aftonstunden, då det tycktes som om alla de kringliggande backarne blefve uppväckta ur sin nyss började slummer och glada eftersjöngo sången — här var den emot all annan mensklig musik, hvad näktergalens är emot de öfriga skögens sångares. Ludvig grep min hand och kramade den, likasom ville han bedja mig att icke med något utrop störa njutningen för hans öron. Då sången tystnat, suckade han djupt. Förundrad betraktade jag min eljest alltid muntra: slägting: ban hade tårar i ögonem Jag tillskref dem musikens makt att uppmjuka och röra äfven det lättaste och lefnadslustigaste bjerta; och jag sade honom det. ,Ja, vwisserligen, sade ban; menniskans bröst är en sångbotten, som äfven, utan att vidröras, ger återklang, när vissa toner anslås. — Sanntr, återtog jag; den som vet att anslå den rätta, är också viss på att få svar. Denna mening antydes ju också uppenbarligen i sagan om taranteldansen. — Han suckade åter och sade: Men sådana toner måste då stå i sammanbang med viss i tilldragelser, måste väcka vissa erinringar — ja — bär tog han åter min band och drog mig ned jemte sig på ett vindfälle — ja, min vän, denna sång återkallar ett minne, som jag förgäfves söker att glömma. Vill du höra? — Berätta!, sade jag. Redan anar jag hvad ämnet är för din historia. Det var en afton sådan som dennav, begynte han, ungefär för två år sedan, som jag med en af mina vänner gjorde en lusttur vid sjön Esrom. Vi Hefvo sittande till sent på aftonen i en skogsbacke, innan vi beslöto oss för hemresan, så länge föngslades vi af.ställets och aftonens behag. Vi hade ännw icke lemnat våra platser, då en tyrolersång — just den