Aftonbladet – 6 april 1850, sida 3

dena derföre, der den låg med kölen i vädret. De skickligaste simmarne döko. Förgäfves! Han var icke der. Men längre bort, i vassen, fick en slutligen sigte på någonting mörkt. Det var han — han fördes i land — han var liflös. Ifrigt, ängsligt försökte man de vanliga medlen: de misslyckades alla. — Det beslöts derföre, att han skulle bäras till närmaste hus. Man lade honom på tvenne från båten lösryckta toöf.er och satte sig i gång. Mekaniskt följde vi två efter. Hvilket bedröfligt afbrott från den utomordentliga glädtigheten nyss till den påföljande tysta nedslagenheten! Förut sång och skratt, högröstad ungdomlig munterhet; nu endast ljudet af likbärarnes skyndsamma steg. — Tåget hade ej kommit långt ifrån stället, då en af de främste vände ansigtet tillbaka och sade: Hvar är nu Lund? — Vi sågo oss alla om. Den olycklige upptågsmakaren stod der borta, halfskyld af en buske, och samlade stenar i fickorna. Han vill dränka sig! ropades det. Vi måste ha honom .med .oss.o Man gjorde halt. Min vän och jag tillbjödo oss att bära, medan tvenne andra skyndade till den förtviflade. Så skedde. Vi sex gingo. vidare, Vägen till huset, dit den drunknade skulle föras, gick igenom skogen. Här var redan så mörkt, att en af de främsta bärarne först på tio stegs afstånd märkte tvenne hvitklädda fruntimmer. Gudl sade ban sakta, vom det vore Friiz fästmö! Han nämnde, att hon ämnade komma oss till mötes. Det var hon. Jag vill icke vara vidlyflg; du kan sjelf föreställa dig detta skakande uppträde: först hennes förfäran att träffa oss med en drunknad menniska, och derefter då hon fick veta, att den olycklige var hennes dyrbaraste i verlden — ty det kunde intet ögonblick döljas, då hon väntade honom tillika med de öfriga, som hon alla kände. Hon svimmade. Hennes ledsagarinna emottog henne i fallet. (Forts.)