Aftonbladet – 6 april 1850, sida 2

Emellertid hade ovädret lagt sig, och solen smålog åter från den molnfria western. Fjeran i öster susade och mullrade det; men bär var mildt och stilla: stormens andar hade fällt illsamman sina våta ringar, och regndiaman erna tindrade på löf och strå — aftonen torde nnu blifva morgonen lik. Upp på bergeti opade vi till hvarandra. Men herrarnas kläler? inföll bonden. Vi gingo ut i yttre rumnet, der den andra dottern var syssel:att med leras torkning; men ack, ännu rökte det af lem, och förr än om en timme kunde hon icke lofva oss dem i brukbart skick; men då lorde det kanske sara för sent att njuta af utsieten från mkullen., ty uppstigandet ansågs medtaga en nästan lika lång tid. Hvad var att göra? — Den raske bonden bjelpte oss ur förlägenheten. I fall herrarne vilja vara så ngemena, och äfven ute begagna sönernas klädern, sade ban, så låt dem sitta pål — Det är ett godt tillbud,, svarade vi begge, tackade honom med ett hjertligt bands!ag och utbådo OSS en vägvisare. — vDet blir jag sjelfo, sade ban och framtog åt oss hvar sin enpåk. Vi började genast vår vandring, ännu muntrare stämde genom vår maskerad, isynnerhet Ludvig, som riktigt tyckte om sig i den blå rocken, som var väl späckad med stora silfver. knappar, de långa ryttarstöflorna och den högkulliga hatten... Jag skulle bra gerna önskap sade han, att vi måtte träffa på andra resande deruppe; det kunde bli kostliga äfventyr utaf. Vår ledsagare log och invände, att han väl näppeligen kunde tala bondska. Jo, si det må han tro!y svarade kusin min, och bröt ganska bra på jutska, hvarmed han ouppbörligt fortfor, till innerlig förnöjelse för den gode Peder Andersen. Denne anmärkte likväl en väsendtlig brist för en välbeställd bonde. De fina och hvita händerna skola röja honom sade han. — Dem stoppar jag i fickan, ropade