Aftonbladet – 6 april 1850, sida 2

-zn—— — HM när dess tid är kommen, utöser sitt svälland förråd, åskar och ljungar och öfverströmmar den förvånade jorden. Illa anvärd på mig var således vår vägvisares tjenustaktighet, som straxt med en cicerones talträngdhet började att utpeka och nämna vid namn alla de kyrkor, som vi från vår ståndpunkt kunde se, utropande vid en hvar: der ser nilv — Jag lemnade Ludvig qvar att begagna undervisningen, och satte mig afsides, för att se, utan att vara tvungen att höra. När Stolberg väl slutat sin tyska öfversättning af Homerus, kastar han pennan ifrån sig och utropar missnöjd: mLäsare, lär dig grekiska, och bränn upp min öfversättning!, Hvad är en naturbeskrifning annat än en öfversättning! Äfven den bäst lyckade står lika långt under orginalet, som Himmelsberget på Jutland står under Himmelsberget i Tibet. Derföre, läsare, ursäkta, att Jag ej förtäljer hvad jag här såg. Hvad jag såg kunde jag tilläfventyrs säga dig, men huru jag såg det — näppeligen. Enskildheterna kunde jag framställa för dig, den ena efter den sandra, men det hela, allt på en gång, derfilli... Om du också har öra, bar tungan icke ett ord. Min penna är ingen pensel. Res, res sjell till Himmelsberget och sel Men du som tilläfventyrsj bar stått på toppen af Brocken, eller Dole, eller S:t Bernhard, le icke för det jag gör så mycket väsen af vårt stackars lilla Flimmelsberg! Det är ändå det största, som j2g och de fleste af mina läsare hafva sett. Hvad för dig är Ismått, är stort för Oss. — — — Jag kände ett slag på min skullra. IDet var Ludvig, som stod bakom mig. Han berättade, att vir vägvisare gått hem för en balftimme sedan, och att jag suttit orörlig och utan tecken till lif, utom att jag en och annan gång blinkat. Han förtrodde mig vidare, att han till hälften begynte ledsna och att han