Aftonbladet – 6 april 1850, sida 2

Ludvig, som i sitt glada lynne visste råd för allt. Nu voro vi framme vid floden — Gudenfloden — som redan bär är temligen bred och bar ett nästan omärkligt lopp, eftersom den egeutligen är endast ett sund, förenande tvenne sjöar. I en ökstock satte vi oss öfver floden och voro snart i en helt olika trakt: ty här begynner ljungen, hvars mörka färg företer en fullkomlig motsats till den muntra gröna på flodens östra sida. Ännu hade vi en god fjerdingsvög att vandra; cch sem ljungen, hvilken räckte oss nära knäet, var våt af regnet, fingo vi skäl att pröfva våra långa stöflor. Vi uppnådde skogen — den stolta bokskogen, som här syntes mig dubbelt skön, emedan den står på en så mörk grund. Genom dalar, som sluttade emot oss, gick vägen ständigt uppföre, men de täta löfdungarne betogo oss utsigten. Slutligen hade wvi tillryggalagt skogen, och stodo nu på Himmelsberget. När jag hör en skön musik eller ser ettintagande skådespel, vill jag alltid njuta i tysthet. Ingenting verkar obehagligare och mera störande på min känsla, än när någon vill göra mig uppmärksam än på ett, än på ett annat. Om någon säger till mig: bvad det är skönt!, så blir det alltid i mina ögon mindre skönt. Dessa ljudeliga utbrott af beundran verka på mig som öfvergjutningar med kallt vatten — de afkyla min inre värma. Efter en stund, när J2g oförmärkt blifvit kallare, utbyter jag gerna tankar och känslor med en vän — med flera, känner behof af att lösgöra dem från mitt öfverfulla sinne. Deraf, troligtvis, kommer det, att skalden företager sig att sjungs högt: i njutningens -törsta ögonblick brinne; ban, men tiger; derefter måste han uttömms sig; tungan eller pennan måste gifva luft ål det fulla hjertat. Han är såsom en sky, hvilken i stillhet samlar himmelens krafter och