Aftonbladet – 3 april 1850, sida 3

SETT En liten förfrågan, i anledning af Foronis konsert. Till Redaktionen af Aftonbladet! Då den musikälskande publikens uppmärksamhet nyligen varit icke så obetydligt upptagen med her: hofkapellmästaren Foronis konsert, först med preliminära anmälanden och annonser, derefter med sjelfva konserten och slutligen med recensioner deröfver i alla tidningar, och författaren af dessa rader icke dessmindre vågar besvära med en begäran om utrymme i Tit. tidviog för några rader ytterligare rörande samma ämne, så är meningen ingalunda att vidare trötta publiken med rågon kritik öfver programmet eller utförandet vid denna konsert, helst det sednare redan erhållit ett välförtjent vitsord och äfven angående det förra torde vara föga att anmärka, i fall man ej vill anse sågom något slagsinkonseqvens emot den sednaste tidens anda i öfrigt, då man på vissa håll tyckes vija göra effar af en viss pietism, att på en konsert å den Kungliga teatern på Palmsöndagen sjunga de bekanta Gluntarna som visserligen äro genialiskt roliga och intagande, men icke precist kunna anses vara en sådan allvarligare musik, som man med skäl företrädesvis skulle hafva väntat på en sådan dag. Insändarens mening är icke heller att ingå i någon undersökning, hvarföre en så ung man som br Foroni, omedelbart efter att hafva erhållit en anställning såsom chef för hofkapellet med en lön som anses såsom en iugalunda förkastlig existens, serdeies för en person utan familj, likväl derutöfver genast skulle gratifieras med en konsert å Kungliga teatern. Det är möjligt att sådant ingått i sjelfva kontraktet om lönevilkoren, och då är ipgenting annat derom att säga, än att dessa varit frikostiga, helst när man besimnar buru många åratal en nyttig och förtjent skådespelare ofta kan få tjena inaan han, med en mindre lön, vinner en sådan fördel. Men det, hvarpå man önskar att få fästa den högtärade teaterdirektionens uppmärksamhet, är huruvida det var nödigt eller lämpligt, att under teaterkassans närvarande delabrerade tillstånd, för der ifrågavarande konserten upplåta en sådan deg som Palmsöndagen, då direktionen ej kunde gifva något spektakel, men i allt fall hade kunnat genom en konsert för teaterns egen räkning och ett dervid anbragt vackert programm, erhålla inkomsten af ett fullt hus. Sådant hade icke fallit lottegarne illa till pass såsom en om också obatydlig fyllnad i hvad de nu i anseende til! det befintliga deficit måste pruta af på sin påräknade inkomst. Mången har till och med undrat, att direktionen. som har rättighet att kommendera sin kapellmästare samt orkester och sina sångare, icke oftare ger konserter. Någongång skulle sådana, med lämpligt val af stycken, utgöra e:t godt räddningsmedel undan en svår förlägenhet, när brist på nytt i den lyriska scenen eller hinder för tillfället emot uppsättning af äldre goda operor förekomme. Anspråkslöst vågar insändaren uppehålla sig vid Bågra omständigheter, som kunna närmare motivera anmärkningen, att teaterns fördel icke blir alldeles riktigt iakttagen genom sådana gracer som den ofvannämda. Det är nemligen bekant för insändaren och alla som stå teatern närmare, att kapellets och sångarnes tid hvarje förmiddag under hela den föregående veckan upptogs med repetitioner af konserten. Denna tid var likväl ganska dyrbar i så måtto som den hade kunnat användas att inöfva någon ny opera eller upptagandet af någon ä!dre, sedan i alta fall Leonora nu icke lärer komma att gifvas mer än en sång till neml. nästa thorsdag, åtminstone icke på någon tid. Tillåter kongl. direktionen, att ett serskildt skal anföres för en sådan åsigt? Direktionen har engagerat hr Ciaffei, att utföra ett hufvudparti uti Leonora, mot ett visst honorarium för aftonen, oaktadt den kongl. teatern har två goda premiersångare, som kunnat användas i samma parti, nemligen lrr Gänther och Strandberg, så kan dock direktionens åtgärd vara rättfärdigad, då publiken alltid och med skäl gerna hör hr Ciaffei, och anmärkarens mening är föröfrigt ingalunda att subtrahera något hvarken från denne talangfulle sångares eller hofkspellmästarens förtjenst hvar i sitt slag: ära dem som äras bör. Men häraf följer emellertid att de båda premiersångarne under tiden hafva fått gå sysslolösa, hvarföre de ju haft så mycket bättre tillfälle, att kunna nöfva någonting annat, till teaterkassans förmån. Ännu en gång: uti det förestående åsyftas icke ett klander emot person eller talang hos någon; men anmärkaren har tyckt sig på någon tid finna, att jemte den gamla kotteriandans trångbröstighet, numera äfven ett slags favoritsystem begynt uppenbara sig, hvartill kanske ej den kungliga direktionen ensam bör bära skulden utan deri teaterkritiken i tidningarna äfven måste vijkännas sin partiskhet, men not hvilken det är skäl, att en röst ur den okända open någongång höjes åtminstone i sådana fall der nan kan skönja en tydlig inverkan på beståendet f en mer och mer lutande inrättning, hvars uppätthållande likväl eger intresse för hvarje konstvän ch deribland äfven för Insändaren. va EE