Aftonbladet – 3 april 1850, sida 3

nerne. Måtte derföre all legalisering af de ai art. författaren förordade, i strid med gällande föreskrifter varande innovationer, uteblifva. Magtkoncentreringar å la Haynau, Wrangel och Changarnier kunna möjligen för någon tid i de länder de användts verka såsom åskledare men hos oss, med vår militärorganisation, gagns de till intet, om icke att förvandla en del a! den nu i sin helhet Konungens och folkets rättigheter lika tillgifna hären till godtycket: gendarmer; någonting fördömligt, då det just är derigenom, som hvarje efterapning af de utländska oroligheterna och missnöjen säkrast framalstras. I fall ins. hade för afsigt att påstå, att der ifrågavarande tidskriftsartikeln vore affattad : ändamål att, hvad man kallar, känna sig för eller utgöra början af ett i stort tilltänkt dra. ma, kan man icke tillbakahålla, att den i dy: likt fall icke vore illa sammanskrifven, då den innehåller vissa obestridliga sanningar såsom inledning, ehuru man om hufvudsaken icke kar säga detsamma. Mindre välbetänkt skulle dei ifvem vara om nåjon generalbefälhafvare, som tilläfventyrs önskade erhålla större, eller åtminstone legalare magtfullkomlighet, än nu är fallet, skulle vara drifbjulet till kuggarnes bibringade rörelse, ty följden kunde möjligen blifva, att rikets ständer, som ändeck äro de, hvilka hålla i pungen, kunde omfatta samma isigt som mången inom armeen delar, nemlisen: att generalbefälhafvarebefattiningarne äro onyttiga platser och endast sinecurer, samt :i följd häraf satte dem samt och synnerligen på indragningsstat med endast 3900 rdr inkomst, såsom varande deras egentliga lön, och i stäljet ansloge nödiga skjutspenningar till de regementschefer, som årligen erhöllo uppdrag att mönstra närliggande regementen. Ibland åtskilligt som artikelförfattaren anfört, säger han: Lyckligtvis är det blott sjelfkloka tidningsredaktioner som hittills anfalut ännu bestående författningars. Med anledning höra torde de beriktiganden, som i det föregående lifvit lemnade, berättiga ins. att för framtiden bedja artikelförfattaren icke förglömma bjelken sitt eget öga, när han bemärker grandet i sin proders. Uti författarens påstående att vid befordran ill bataljonschef, skickligbet och duglighet skola uteslutande göra sig gällande och icke ancienneteten, får man ännu en gång i allo instämma; men bedömandet af denna skicklighet, bör, enligt ins., uteslutande tillhöra regementschefen eller den person, som har diekt befäl öfver truppen och för dess tjenstbaret är ansvarig, men hvarken generalbefälhbalvaren, eller, hvad som är ännu värre, indivilens egne kamrater.