Aftonbladet – 3 april 1850, sida 2

andras förmån, enär han icke, fastän han, som alla andra, nu visste hvar dotterdottern fanns, någonsin hade hört efter henne eller ens velat höra talas om henne. Då nu menniskor i allmänhet hafva mycken fallenhet för att befatta sig med hvad som egentligen icke angår dem, så var Stockholms publik, synnerligast i de högre kretsarne, i en spänd väntan hvem den ofantliga förmögenheten skulle tillfalla. Andtligen var gubben begrafven och testamentet bröts. Det innehöll, utom en mängd förordnanden, till förmån för gamla tjenare samt en hop af stadens välgörenbetsinrättningar, följande klausul: -— Och för öfrigt gilver och testamenterar jag återstoden af min förmögenhet, vare sg i löst seller fast, åt min dotterdotter, Henriette B..., som jag nyligen fått veta skall vistas här i Stockholm, ehuru jag, till undvikande af vissa sorgliga minnens upprifvande, aldrig velat se benne. Det ädelmod och den rättskänsla hvarmed hon — såsom jag mel säkerhet vet — velat godtgöra sin fars fordringsägare, öfvertygar mig huru litet hon till tänkesättet liknar denne dålige far, och hoppas jag således att hon skall väl använda hvad hennes gamle morfader med svett och möda hopsamlat och som nu skänkes henne såsom ersättning för hvad hon i barndomen kunnat lida genom pbrist på vård af dem, som bordt vara hennes naturliga beskyddare., Vi hafva nu icke mer att tillägga, än att Henriette, på alla sidor bestormad med böner af rikets anseddaste och högst uppsatta unga män, att hon måtte till dem öfverlåta sin stora förmögenhet, tillika med sin älskvärda person, likväl blef sin Adolf obrottsigt trogen, att hans vistande utomlands betydligen förkortades, i följd af de inträffade oförmodade hän