Aftonbladet – 30 mars 1850, sida 2

jag kommer att tala ett ord med dig på den yttersta dagen. Henriette gick att kasta sig om fru Wenners hals och hviskade: Store Gud!... hvilken son!... hvilken make! — Och denne är min far! — Var jag icke bra mycket lyckligare, så länge jag hade ingen ?a Och kungen sen! fortfor grefven lika ifrigt. pDen krönte fantasten! — Allting skulle han gyckla med, på allting skulle han hänga harlequinskåpan och narrbjellran. En fröken B... på teatern! Ingalunda visste högstsalig hans majestät, mer än någon annan, att hon var en fröken B...n, inföll Wenner med synbart missnöje. Flickan hade rymt ur pensionen, der hon blef misshandlad. Några af våra mest bekanta skalder, deribland Bellman, träffade henne på en källare, der hon sökte skydd. Då förde Bellman henne till kung Gustaf, som förbarmade sig öfver henne, och jag tycker, min grefve, att den ädle konungen verkligen förtjenade en varmare tacksamhet, än den ni tycks egna honom. Såå, ni tycker det? inföll grefven spefullt. Men deremot tycker jag, att ni, min -herre, talar ur en alltför hög ton och att... För himlens skull, ingen oenighet! ropade Henriette förskräckt. Doktor Wenner och hans fru hafva under de sednare tvenne åren varit mig i föräldrars ställe och äro det ännu. Aldrig kan jag tillfyllest tacka dem, aldrig i någon mån vedergälla deras ömhet, annat än genom att på deras ålderdom egna dewm de ömmaste omsorger. O, låt mig göra det!... Låt mig få qvarblifva hos dem, tyst och obemärkt, såsom bittills. Jag har, under min uppväxt, gjort nog med buller; nu viil jag att verlden skall glömma mig. Er, min far, vill jag, så mycket i min makt står, lära mig älska... Jag vill tjena och lyda er, vårda er i sjukdomsdagen, Men, låt bli att med buller och stoj erkänna mig för er dotier inför en dömande, begabbande verid!... Låt det vara nog, att ert hjerta erkänner mig. Och låt mig