Aftonbladet – 30 mars 1850, sida 2

dren, så snart hon saknade sitt barn, blef mållös af förskräckelse och dog två dagar derefter. Att han var enkling, visste grefve B..., men ingen hade berättat honom hans stackars bustrus bedröfliga slut, samt att han, på sätt och vis, varit hennes baneman. Att nu höra det från den återfunna dottrens mun, skulle naturligtvis gripa honom, och ännu mer då hon under snyftningar tillade: O, hvarför... hvarför fick jag ej qvarblifva hos min mor? Jag hade då varit lycklig... och hon hade troligen lefvat ännu. Men grefve B..., hvars till oförskämdhet gränsande frimodighet sällan och blott för kortare stunder öfvergaf honom, svarade i faderlig ton: . Mitt barn, du bör icke anklaga mig för det jag menade väl, ehuru det sedan slog illa ut, hvilket jag var långt ifrån att ana. Din morfar hatade dig... tålde aldrig se dig. Din mor, en svag qvinna och utan all slags intellektuell bildning, var ej vuxen det dyra kallet att uppfostra barn. I den omgifningen fruktade jag att du skulle gå förlorad, hvarföre jag, i min faderliga välmening, ville förflytta dig dit, er jag trodde du skulle blifva, icke rutt Oråenuiys uppfostrad, utan äfven efter ditt stånd. Sannt är, att min mor och jag bade, under de sednare åren, varit brouillerade, men jag hoppades dock, att hon som farmor skulle fästa sig vid det oskyldiga jollrande barnbarnet. Att för din mor ditia hvar du vistades, var deremot alldeles nouvändigt, ty hon hade eljest återtagit dig, och det var just hvad hon icke fick., Min arma morl, suckade Henrieite med näsduken för ögonen. Utan att ge akt, på detta nya känsloutbrott, utfor grefve B... med skarp röst och ansigtet flammande af förtrytelse: xOerhördt!... oförlåtligt! ... högst gement af gamla grefvinnan, att icke låta flickan bära sin fars namn! ... Att hata, förskjuta henne, göra henne arflös, derföre att hon råkat ha en borgerlig moder! — Ha, du stygga gumma! —