Aftonbladet – 28 mars 1850, sida 3

nade barnet, blef i ögonblicket mållös af förskräckelse och talade sedan icke mer under de tvenne dagar hon ännu andades, intill dess att döden, alla lidandes vän, fann för godt att med en tryckning af sin kalla hand befria henne från en verld, som under de sednaste åren för henne utgjort en jemmerdal. Man tog för afgjordt att ingen annan än barnets far bortröfvat det och höll det gömdt, tills vidare, i afsigt att sedermera, såsom vilkor för dess återlemnande, kunna ytterligare tillpreja sig penningar af modren, som väl då skulle anskaffa dem — taga dem hvar hon ville; men snart befanns denna förmodan vara ogrundad, ithy att grefven, som fört den lilla flickan till sin fru moder på Djursholm, dagen derpå försvunnit från gården och vidare ur riket, utan att man sedermera kunnat af honom upptäcka ringaste spår. Den lilla Henriette Söderberg — ty läsaren torde redan hafva gissat, att historien är hennes och hennes föräldrars — fick nu qvarstanna hos grefvinnan B..., som för ingen dödlig tillstod att flickan var hennes sons lagliga dotter, utan sade att hön var ett stackars bittebarn, och gaf henne det borgerliga, för hela bennes omgifning främmande namnet Söderberg. Hvad folket gissade och tasslade, satte grefvinnan sig öfver, ty den visste nog, att hennes högdragna väsende skulle från henne aflägsna alla nyfikna frågor, ehvad de än månde tänka och tro. Hurn den lilla Henriette af grefvinnan och hela dess tjenstepersonal bemöttes med köld och afvighet, alltifrån hennes ankomst till Djursholm, då bon var knappast fyra år, och intill dess hop, vid fyllda åtta års ålder, sattes i friherrinnan Löhns pension i Stockholm, hafva vi, isdet föregående, redan omtalat. Hvad Barnets morfar angiek, hade han, redan innan hans olyckliga dotter gaf upp an