Aftonbladet – 27 mars 1850, sida 2

bedöma dennas sammansättning. Detta r0re ju att allt för mycket erkänna riktigheten sf eit skrik, som är gängse, nemligen att man ville hafva de militära embetsmännen iz i lagstiftningen, endast sisom blinda verktyg. Besinnar man hvad man gör, om man gifver den ena anledningen efter den andra åt skrikarne att insinuera en sådan misstarke? Begriper man icke, att antingen miste man öppet ogilla den föreslagna qvalifikationen för militärer, eller ock tillerkänna dem samma rätt, som hvarje annan, att så väl undersöka den tillämnede representationen på förhand, som att, ifall den antages, efteråt deruti i uppträda sison ett icke obetydligt element. Det vore måhända icke ur vägen att betrakta hvilken klokhet och hvilket statsmannaförstånd uppenbara sig uti dessa hätska utfall, som uti skrifter dem allmänheten tillägger en viss officiel natur, framträda emot reformsällskaper och andra dylika uppenbarelser af rörelsen inom sinnena — i detta eviga kältende emöt allt, som liknar agitation för de stora populära frågorna. Men denna sjukdom ser ut att vara obotlig hos vissa personer, hvilka påstå sig vara ordningens och monarkiens vänner i högre grad än någon annan, men som i verkligheten synas vara dess onda genier. De hafva ögonskenligen den tron, att målet vinnes genom att trotsa och förbittra, i stället för att lugna och försona. Man skulle kunna svärja uppå, att de icke tro sig något angelägnare bafva än att bekräfta den smädelse, som blifvit utspridd om vederbörandes hat jemot all allmän diskussion och alla samhbällsföri bättringar. De påstå sig företrädesvis vara regeringens vänner; men de äro af det slags vänner, för hvilka hvarje klok regering bör bedja Gud bevara sig. Så långt Aftonposten. Vi vilje nu tillägga några ord för att komplettera den ifrågavarande granskningen. I Af det citerade utdraget inhemtar man redan, att ett ibland hufvudskälen, hvarföre författaren af artikeln i krigsvetenskapsakademiens tidskrift anser officerares deltagande i reformIsällskaper olofligt, är att de böra förbjudas deltaga i en verksamhet, till hvars afbrytande pligten en gång kan komma att kella dem, och att de sjelfva böra betänka det ögonblick, de kunna blifva derifrån (från reformsällskaperna) utdrifne af egna kamrater och egen trupp, eller att de en gång kunna komma att uppträda emot det sällskap, i hvars öfverläggningar och beslut de dagen förut deltsgit,. En omständighet, hvarpå Aftonposten icke fästat sin uppmärksamhet i anledning af denna mening; men som utan tvifvel påkallar en sådan, är hela den föreställning som artikelförfattaren här gör sig om krigsmaktens bestäramelse, att den nemligen betraktas såsom ämnad till polistjenstgöring, och således att förvandlas till en samling af genstarmkiirer. Ty någon annan mening kan omöjligen bemtas ifrån uttrycket att wmilitären skulle snvändas till utdrifvande af reformsällsbaperna ifrån deras samlingsrum, så framt man icke antager, I att ett öppet uppror emot den lagliga makten skulle ega rura inom säliskeperna, och de förIsamlade redan med våld hafva satt sig emot de civila myndigheternas befallning atwt åtskiljas; ty förr än sådant skett får ju alldeles icke någon väpnad styrka användas. Hela tiraden innefattar således tydligen antingen ett nonsens, eler ock förutsätter den en olaglig vålds;bandling från styrelsens egen sida, till hvars utförande militären skulle begagnas — en tanke, som hvarken för den ene eller andre är särdeles smickrande. För öfrigt finner man tydligen att upprorets och anarkiens spöke hela vägen igenom föresväfvat den förskräckte författarens inbillning. På åtskilliga ställen sättas reformsällskapernas tillvaro i omedelbart sammuanbang med Omstörtanden läror, exemplet af klubbarna Junder första franska revolutionen frambålles, 10. s. v. Likväl är ingenting som hindrar att ju icke ett reformsällskap kan lika väl vilja understödja regeringen som verka emot densamma. Antagom nemligen t. ex. att piuraliteten af reformvännerna beslöte sig att att agitera för det hvilande förslaget, eller att i händelse detta förkastas, regeringen funne fäderneslandets sak kräfva att ställa sig i spetsen för ett nytt något förändradt programm som Ihade allmänna tänkesättets understöd, men liklväl kunde behöfva serskildt uppbäras genom Itydligt uttryckande af detta tänkesätt emot det Imotstånd som de reaktionära intressena i det llängsta skulle försöka; och kan icke slit detta lganska väl äga rum? I En hel bop andra fraser förekomma dessutom: i artikeln, hvilka vi blott i förbigående lvilja vidröra såsom bevis på den löstighet och Idet begär att imponera med deklamationer, som skriftställare af detta slag merendels förråda. I Upplösning af krigstukt och samband inom Ihären — se der en af de förespeglade följIderna. Har detta ens det ringaste förnuftiga linnehåll, eller hvad bar öfverläggningen och ; utbytet af åsigter rörande en allmän fråga vare sig om inrättningars organisation eller om den offentliga ekonomien att göra med disciplinen i tjensten ? Icke det minsta. Med samma skäl som en officer kan förbjudas yttra sina tankar om hvad han anser lämpligt i afseende på landets representation borde ban äfven afbålla sig ifrån frågor som kunna röra fattigvård, väghållning m. m., ty det ena står icke inför !a.Igen eller förnuftet i annan casus än det an-Idra. Syftningen af artikeln går sålunda ut på ingenting mindre än att förvandla krigsbefilet till blott och bart verkställande machiner i högsta maktens hand med afsägelse af all rättighet såsom samhöllsmedlemmar, hvad dettagander i det offentliga lifvet beträffar. Ja, konseqvensen måste då fordra att hela denna klass borde afhålla sig från att yttra någon politisk itanka äfven 1 enskilda samqväm, för att fuilikomligt motsvara det ideal, författaren gör sig al en krigare. Det märkvärdigaste af alltsammans är likväl att författaren i tidskriften allt detta oaktadt sjelf nödgas medgifva alt han lyvisst icke vill säga, att svenska reformsällskai perna äro klubbar verkande i sådan andav, I dånet derifrång — nemligen sådan anda com han -Sv Re Cm KT Ey tv TE PA