Aftonbladet – 27 mars 1850, sida 2

0 RER FER OT aa törn begrepp om sin ställning såsom medborgare i samhället. Det andra skälef till det ofvannämda uppseendets väckande är att hr öfverstelöjtnant Hazelivs allmänneligen anses vara, om ic!e preOst någon personlig favorit på högsta ort, åtminstone en man, hvars föregående verksamhet med pennan medelst artiklar i Posttidningen af en känd syftning icke varit ogerna sedd af vederbörande, ända till dess den öfriga pressens påträngande obligerade till det famösa! munlåsets anbringande, hvaröfver det gamla Dagligt Allehanda på sin sid så mycket fröj dade sig; och läggom härtill ännu ett tredje skäl, att nemligen de som personligen och närmare känna hr Hazelius, med fullkomlig vissbet tro sig veta och kunna pistå, att han visserligen icke är den, som skulle i akademiens tidskrift intaga eller medgifva inrymmandet af sådana artiklar som den ifrågavarande, om han !s icke på förhand med visshet kände, att de voro!Pp väl ansedda af höga vederbörande. h Af alla dessa skäl, men likväl icke ensamt : derföre, utan ännu mera i anseende till denlt ifrågavarande artikelns egen beskaffenhet och!s innehåll, bade vi redan ämnat taga densamma ti i närmare betraktande, då vi i går angenämt? öfverraskades af en recension deröfver i Af-I? tonposten, visserligen hållen i en ganska len och hofsam ton, hvaraf man kan döma att A.h P. velat göra sin granskning så litet stötande som möjligt, men icke destomindre innehållande åtskilliga ganska lämpliga betraktelser och rena sanningar, hvari allmänheten säkert skall! instämma. Vi kunne icke underlåtaratt betyga: Aftonposten vår aktning för denna sjelfständiga tankeyttring, hvilken under närvarande omständigheter kommande från det hållet kan anses ganska betydande. En stor del af berörde artikel passar också förträffligt såsom en inledning till hvad vi sjelfve hafve att yttra i äm-) net, och hvilket derefter till och med snarare l må kunna anses blott såsom tillägg, då vi gerna lemna vår koilega förbanden i denna sak deri han så väl uttryckt en del af vår egen tanka. Se här ett utdrag af Aftoppostens artikel: ) Personer och associationer, så väl lärda som 0-1) lärda, få stundom anfall af en oemotståndelig lust: att blanda sig uti, hvad dem icke tillkommer. Krigs-, vetenskapsakademien synes hafva fått anstötar ars denna sjuka på ett sådant sätt, att man skulle kunna säga, att akademien gör filippiker mot sig sjelf. Uti d en artikel af akademiens tidskrift anställas bittra beff; traktelser emot andra för det att de blanda sig uti,!, hved icke till deras bestämmelse hörer. Akademien: lägger sig uti politiken, för att fördöma enskilda officerare, som lägga sig uti politiken; och likväl är denna i grunden lika främmande för akademien, som P för de enskilde officerarne. Man glömme nemligen i (icke, att det är en krigs-vetenskaps-akademi, och t Ibland de vetenskaper, som höra till militäryrket,!r torde väl undersökningar, sådane som den, hvaröfver !. vi nu vilja anställa några betraktelser, högst oegent-!. ligen kunna sägas höra, I Författaren i akademiens tidskrift vill bevisa, att ; militärer icke kunna vara ledamöter uti reformsällI Ao mm DÅ AR och OD AN MD -— e Er Ua hh iti ; Vv jskaper. Såsom bevis för otillbörligheten häraf, har ! han åtskilligt att anföra, som visst icke är pytt, utan tvärlom ganska utslitet, t. ex. om klubbar, om sammanhanget emellan de demokratiska rörelser, som i e ett par år samtidigt skakat de flesta europeiska län-!1 der c. c.; men dessa så vanliga skäl vele vi icke, underkasta någon betraktelse, utan endast fästa oss vid ett, som författaren måtte betrakta såsom kardinalskälet, och som lyder på följande vis: Måtte C de (militärer) derföre, innan de besluta sig till inträde i en politisk förening, den må kallas reform-r sällskapeller hvad som helst, betänka det ögon-g blick de kunna blifva derifrån utdrifne af egne kamrater och egen trupp, eller att de en gång kunna komma att uppträda mot det sällskap, i hvars öfverläggningar och beslut de dagen förut deltagit. ISäkerligen skola de då inse, huru obehörigt det! när, aut i tjenst varande krigsmän deltaga i föreninIngar, hvilkas sammansättning, ändamål och verk-; ningssätt kunna sätta dem i en så tvetydig och oIybehaglig belägenhet. Månne icke denna tirad har samma fel, som åtIskilliga andra försök att argumentera, eller det, att Yr S I v fv J 1 S t bevisa intet, emedan de bevisa för mycket? Många ! 6 r f I A t I 1 ft s s 6 1 nr i I I andra föreningar än sådana, som ursprungligen och juttryckligen äro politiska, kunna drabb s af det öde, som författaren här supponerar för reformföreningarna; och militärer skulle, i fall de alltid bade dessa betänkligheter för ögonen, stängas från deltagande i I nästen hvarje association eller sällskap. Dettas ändamål må från början och ostensibelt vara hvilket Isom helst, så är det icke otänkbart, att det kan röka lin uti diskussioner och åtgöranden, som anses olagliga, och dem man tror sig böra med vapenmakt undertrycka. Ett skyttgille, en konstförening, en I dansorden, ja, en krigsvetenskapsakedemi skulle kunna råka på sådana afvägar, eller af en trångbröstad och misstänksam styrelse anses så hafva råkat på afvägar, att militärhandräckning betraktades såsom nödvändig; och straxt skulle deraf följa, att ingen miIlitär någonsin bör ingå i ett sällskap, en orden eller en förening, ty-han skulle kunna blifva derifrån utjanifven af egna kamrater och egen trupp, elier han kunde komma att uppträda mot det sällskap, Ii hvars öfverläggningar och beslut han dagen förut deltagit. Ja, detta allt skulle kunna inträffa; men hvaruti Iskulle suppositionens -bevisningsstyrka för författarens sats rätteligen ligga? Minne deruti, att det skulle vara påkostande, eller kanske för helsan menligt, för militären att agera emot dem, med hvilka han i går var i sällskap, eller att nödgas öfvergifva dem? Förmodligen är det dock icke detta förf. menar, utan rent af, att ban skulle vägra lyda. Men då äro vi inne på ett helt annat kapitel; då inträ der en annan, vida benigare fråga, som förf. synes icke hafva velat uppkasta, men som säkerligen sväfvade för honom. Den princip, som Weallensteins soldater hos Schiller uttala, att lydnaden är blind, men ordet frittb, det är den principen, som förf. icke lärer vilja begripa; han tyckes icke nöjas förr, -Jän det lyckats honom att, såsom i ett och annat land -I vedertaget är, isolera krigaren och förbjuda honom .Jatt bilda några band såsom menniska och medbor.igare. Möjligen framställer förf. bhäremot den invänd.Iningen, att andra band genom associationer och sö!l.Iskeper eller så, kunna vara i sig sjelfva oskyldiga, ! . men att detta icke är förhållandet med reformsäll-I skaper, att de absolut, till sin natur och sitt ur:Isprung, äro förderfliga, otillåtna, brottsliga, att an.Idra sällskap väl kunna blifva farliga, men att dessa Jalltid och covilkorligen äro det. Detta är då den Inunrnkt. som vi räfteliceen hafva att med författaren! mr — — — ——-CK IL 1 NvmÖLFÖD EEE