Aftonbladet – 25 mars 1850, sida 2

— Den af hr professor Qvarnström förfärdigade modell till Tegners bildstod, som skall gjutas i Mänchen, för att sedermera uppställas i Lund, har under förliden vecka förevisats i br professor Qvarnströms atelier. Det är en kolossal staty, som föreställer skalden i stående ställning, hvilande på venstra foten, högra armen stödd mot en runsten och en harpa. Hufvudet, prydt med ett rikt lockigt hår, bär han upplyftadt på ett otvunget och ädelt sätt. Pannan fri och herrlig, blicken öppen, näsan grekiskt finbildad och munnen omgjuten af ett varmt leende, framte en trogen bild af Tegner, sådan han var i sommaren af sitt lif. I venstra handen håller han en halft tillsluten bok och i den högra ett ritstift, färdigt att uppfånga och anteckna de glänsande bilderna från ettaf inspirationens ögonblick. Hittills har ingen bild och intet porträtt lyckats att så härma de sällsamt rörliga och skiftande dragen kring hans run. Det tyckes som han blott behöfde röra dessa tysta, vackert formade läppar, och fauner och chariter skulle titta fram ur sina bon rundt omkring, färdiga att börja sin ystra lek! Det oaktadt ligger det så mycken kraf och ädelhet i attityden, något så storartadt i hela hållningen, att man lätt derpå igenkänner bonom, som sjöng Carl XII:s minne och — Sveas! Den fullkomligt presterliga drägten,, hvarom en annan tidning talat, kunde vi icke upptäcka. Han bär en vanlig lifrock och den ledigt naxlade, kappan kan lika så väl — om icke hellre — vara en lekmans som en prests. En enkelt knuten halsduk fulibordar den väl valda drägten, som icke störes af några ordnar eller insignier, dessa grannlåter, hvilka han aldrig älskade och med hvilka han lät sina barnbarn leka; sjelfva den lediga fotbeklädnaden, påminnande om den lärdes bekymmerslöshet om toa letten, passar väl till kostymen för deane uwmärkte man, som föraktade all flärd och tillgjordhet. På runstenen saknas ännu inskriften ur Havamal: Ett vet jag som aldfig dör — domen om dödan mann. Hr professor Qvaraström har genom detta prof af sitt snille och talang flätat en ny lager till dem han redan.vunnit, och om ett underverk, sådant som i Pygmalions tid, äfven kunde inträffa i vår, skulle professorn säkert få höra en sång lik denna: Hvad störst och ädlast minnet eger, Hvad skönast som naturen har, Det dör och vissnar, men du säger: Träd fram i marmorn och blif qvar! Då stanna Styrkan och Behagen, Ett folk af gudar i dinsal. Till evighet du adlar dagen Och skönheten till ideal. Men en ny sådan sång få vi kanske aldrig mera höra; vi få derföre sjunga den gamla: Du Nordens son, hugg Nordens minnen, ww hbjeltedrag och majestät t tjugu seklers hjeltesinnen! En väldig basrelief blir det. Och när du ej har fler att skära I yfverboren marmorhäll, Som underskrift på Nordens ära Din egen bild i rarden ställ! — — Hr J. F. Hjortberg annonserar till i morgon en dramatisk-musikalisk soire på Mindre teatern. Hr H. har redan förr låtit offentligen höra sig på sitt hufvudinstrument, violoncellen; hans program upptager, utom soiregifvarens egna rummer, m. m., äfven åtskilliga nyheter, såsom ett bas-solo med kör af Cronhamn, en ny vådevill-dialog af Blanche, som utföres af hr Stjernström och m:ll Lindmark m. m.