Aftonbladet – 25 mars 1850, sida 2

nånga — icke längre funno sin trefnad inom lottets salar och kamrar. Äfven fru Wenner ade således tagit afsked; ty alltid hade hon ner älskat kungen än drottning Sophia Magdaena, och hennes saknad efter den hädangåvgne noaarken var så stor, så outplånlig, att den Idrig kunde med ord uttryckas. Hennes bögta fröjd var att få tala om den gode, glade, nillrike monarken, och hon gjorde det också lagligen och stundligen med en hvar, som med ienne var af samma tanka och mening. Bland dem, som aldrig ledsnade att höra wennes utgjutelser, vare sig i sorgeqväden eler loftal, var en flicka mellan sexton och sjuton år, hvars ovanliga skönhet tilldrog sig allas Mickar, men öfver hvars hela älskliga gestalt åg ef anstrykning af djup melankoli, liksom rade ett sorgflor blifvit bredt öfver henses ingdoms yppiga rosor. Denna unga flicka var Henriette Söderberg, vilken vi sist lemnade i Gustaf II:s enskilda um, der den missnöjde kungen vände sig ifrån nenne med ett temligen sträft farväl. Badande i tårar hade Henrieite återkommit ill familjen Badin, bvars alla medlemmar hade örgäfves sökt trösta henne, Hon sjuknade efer den alltför starka sinnesrörelsen och höils vid sängen ett par dagar, hvarefter den välmenande fru Badin förde henne med sig ut åt landet, till en sin syster, hvars man var komminister i Danderyd. Af Terrade hide Badin förskaffat sin unga skyddling tillåtelse att på några dagar vara ifrån dansskolan, heldst han försäkrade att en sådan ledighet vore för hennes angripna helsa och sjuka lynne ytterst nödvändig. Det var den 12 Mars, som fru Bedin med ett par af sina barn och den unga dansösen begaf sig ut till Danderyd, i afsigt att der tillbringa endast ett par dagar. Men Henriette fenn sig så väl i denna nya omgifning, der alla visade henne godhet och på henne slösade de ömmaste omsorger; det patriarkaliska lifvet inom prestlamiljen intog hela hennes själ och bredde kring hennes sjuka hjerta en så helande balsam, att hon bestormade fru Badin