Aftonbladet – 25 mars 1850, sida 2

FEK —E aldrig mer höra något sjukligt pjunk, om förakt, och dylikt mera. Efter minst ett par år skall du vara fullkomligt försonad med din lott, och då ryktet öfverböljer dig med sina lagrar, då den allmänna beundran låter dig bokstafligen vandra på rosor, då Sverige, jr kanske hela Europa genljuder af ditt lof — då skall du, måhända, öfversäll sjunka till din konungs fötter och högt erkänna honom för den väsendtligaste skaparen af din lycka. Gustafs röst, som i början af detta tal haft en ovanlig skärpa, hade småningom återtagit sitt vanliga uttryck och slutligen öfvergått i en ljuf, nästan musikalisk vekhet. Men det oaktadt verkade kungens, som han trodde, ytterst förledande förespeglingar ingenting på den nnga flickan, som ropade: Nej! nej!... Jag vill icke bli så der ryktbar!... Jag vill icke att alla skola tala om mig. Jag vill vara obemärkt, okänd... glömd till och med; men af de få, som känna mig, vill jag vara älskad och eftersökt, icke föraktad och bortstött. Nådigste konung, värdes bevilja min bön!... Låt mig slippa ifrån teatern ! Men om Gustaf nyss låts å han det nu på allvar. at vara ond, så blef Stig upp och aflägsna dig! yti med en blick och en åtbörd, Som furdrade 6 gonblicklig lydnad. Du är i dag oförbätterlig, och jag icke vid lynne att se och höra ditt pjunk. — Låt se att du, nästa gång vi träffas, har lagt bort sådena der ideer; ja — jag råder dig till och med vänligen dertill, så vida du icke för alltid vill göra dig förlustig din konungs gunst. — Farvällv Och utan att, såsom förr alltid varit vanligt, få kyssa kungens hand, måste Henriette Jaflägsna sig ifrån bonom. Hon tyckte att bedröfvelsen häröfver ville Isönderslita hennes bjerta; men hvad hade bor I väl tönkt, i fall hon kurnat ana, att hon al Idrig mer siulle få se sin kunglige välgörare Vv d ) Åter hade tvenne år bortilat på den gaml I tidens aldrig hvilande vingar. Det tunga sorg