Aftonbladet – 22 mars 1850, sida 3

vid hennes blifvande talang såsom. dansös fästat fåfängans mest sangviniska förhoppningar, skulle han blifva icke blott harmsen, utan äfven bedröfvad öfver deras besvikande. Och i trots af allt detta, i trots af sin kärleksfulla dyrkan för den höge välgöraren, beslöt hon dock att, kosta hvad det ville, till honom framställa en innerlig bön om entledigande från scenen, der man, ehuru hon var blott elev, flitigt anlitade henne, men hvarest hon snart, enligt hvad hon förnummit, skulle på eget ansvar uppträda och skörda bifall eller klander, utan att någotdera återfölle på hennes lärare. Den 8 Mars 1792 inföll den dagen i veckan, då Henriette plägade blifva hemtad upp tiil konungen, och hon blef det äfven, efter vanligheten. Gustaf syntes mindre glad än vanligt och det syntes tydligt hur hans tankar stunlom voro långt borta. Detta nedstämda lynne och denna tankspriddhet bådade just intet godt ör framgången af den bön Henriette nu ämnade framställa; men icke desto mindre förealte hon sig att den skulle framställas. Nu ller aldrig! hviskade det inom henne, och let var, som om en dunkel aning om någon olycka bade föresväfvat henne, ehuru hon var ångt ifrån att kunna kläda denna orediga, ovestämda fruktan i någon tydlig tanke. Kungen berömde, såsom vanligt, hennes framsteg i danskonsten, beskref med hvilken förjäsning han, aftonen förut, hade från sin loge iskådat henne, der hon uppträdde på scenen ned ett bebag, en smidighet, en lätthet, en nänförande abandon, som verkligen sökte sin ike. Till förnyadt tecken af sitt allt mera jkade välbehag räckte monarken henne en guldnedaljong, omgifven af äkta perlor, att i ett vart sammetsband bäras på halsen, tilläggande ill allt det öfriga af sitt uppmuntrande tal: Du går nu och läser, och förrän du slutar lermed är säsongen slut. Men till nästa sä;ong, d. v. s. i höst, lofvar jag att du, ehuru lå blott femton år, skall bli anställd vid opean såsom premierdansös och uppbära den län, om en sådan tillkommer, hvarefter jag troli