sin gunstlings för hvarje dag nya framsteg i den sköna danskonsten. Med Henriette, som nu var fjorton år och åtta månader, hade en förvånande förändring föregått. Från ett litet spersligt, hoptorkadt barn med kantiga lemmar och ett ansigte, der ögonen och pannan utgjorde det enda sköna, hade hon, på denna korta tid, utvecklat sig till en lång och smärt jungfru, af så intagande skönhet, att den frapperade en hvar, som såg henne. Den torra, bleka, något mörka hyn hade blifvit fin och blomstrande, frisk och sammetslik, såsom persikans hud; den lilla trubbiga näsan hade antagit en helt annan, en nästan idealisk form; håret, af en ovanligt vacker kastanjebrun färg, var så långt och så rikt att det väckte förundran hos åskådarne, då den unga eleven dansade på scenen och hade det utslaget; ögonbrynen, fina och mörka, voro efter alla. konstens reglor, ögonfransen, nästan svart, skuggade en god del af kinden och böjde sig uppåt, liksom bränd på en rulltång, förmodligen en bland de aldra finaste, som gratierna begagna vid Cypris toalett; munnen liten, fuktig och svällande som ett körsbär, hade korallens färg, och om de perljemna tandraderna, hvilka egde perlemorns blåaktiga hvithet, skulle man kunnat säga att de voro alt för sköna, för att icke vara konstgjorda, ifal man då, som i våra dagar, hade hunnit fullkomna sig i konsten att medelst artificiella tänder ersätta munnens vakanser. i Men det var icke blott den unga flickans ansigte, som undergått en så plötslig förändrirng; nej, ty hela gestalten hade under denna korta tid på ett underbart sätt utvecklat sig; ja, så som bade en välgörande fö med silt trolispö vidrört den lilla oansenliga blomsterknoppen, hvilken till följd af denna beröring nästan ögonskenligen utbredde sina blad och stod der såsom en herrlig utslagen blomma. Henrieite hade bhfvit så lång, att man gerna skulle ansett henne för en sexton års flicka; men då man betraktade det barnsliga uttrycket i hennes ansigte, visste man ej hvilken i1der man skulle tilltro henre. Ställningen, Hf