Aftonbladet – 22 mars 1850, sida 2

Det var naturligt, att ett bemötande, så alldeles motsatt det han egnade de öfriga eleverna, skulle på det högsta väcka dessas afund och sätta dem i barnesk mot Henriette. Kabaler smiddes öfverallt, för att — om icke störta henne, åtminstone förödmjuka, plåga och reta henne; men de hade gemenligen ingen annan påföljd, än att deras uppfinnare, af br Terrade, som alltid kom dem på spåren, blefvo på det allvarligaste näpste. Man fann då, att på dem, som af sjelfva kungen beskyddades, vore alla försök till förolämpning fåfänga, emådan sådana försök gemenligen utföllo till större skada för upphofsmännen, än för den, åt hvilken de voro ämnade, och man inskränkte sig till att ezna den lyckhga balletteleven ett hemligt eller uppenbart hat, hvilket icke förfelade sin verkan; ty Henriette, hvars hjerta var så känsligt cch varmt, led icke litet af alt hos kamraterna, till hvilka hon så serna ville sluta sig, ej röna annat än bittra och tillbakavisande känslor. : Ju större hon blef, dess mindre behagade henne dansen, som i barndomen utgjort hennes förtjusning. Icke att hon någonsin blef liknöjd för denna konst eller någonsin visade mindre uppmärksamhet för undervisningen; nej — tvärtom fortfor hon att, till både kungens och Terrades förtjusning, göra de mest förvånande framsteg; men det förekom henne, som hade en inre röst till henne hviskat, att hon ej kunde bli lycklig på denna bana, och hon började lerföre att med mera ifver än hittills egna sig At musiken samt åt ett flitigt studium af fransyska och italienska; ty kungen sparade ingening för hennes uppfostran, och de skickligaste lärare valdes dertil!l. Man kan ock föreställa sig med hvilken förnöjelse monarken skulle ihöra hennes sång och klaverspelning, då hon, enligt en gifven slentrian, en gång bvarje vecka bemtades till slottet, samt återfördes efter ett par timmar, allt i kunglig vagn. Och när bon kunde ledigt underhålia en lång konversation på fransyska, samt på italienska besvara en och annan fråga, kände den gode kungens belåtenhet inga gränsor. De amplaste loford, i före