Aftonbladet – 21 mars 1850, sida 3

mine prineipaler hade skäl att låta sig åtnöjas med detta vederparternes förfarande, eller ej. I afseende -härpåkan. det. måhända vid första påseendet tyckas, som hade mine principaler, i slädjen öfver att hafva blifvit såsom Eric Dybecks arfvingår legitimerade, bordt åtnöja sig med den, visserligen icke obetydliga summa, som uti bouppteckningen uppgifvits; men omlömet härom skall dock säkerligen blifva motsatt, om det tages i betraktande att Eric Dybeck, oberäknadt de åtgärder, som han i och ör legitimationen vidtagit, dessutom ej allenast i serskildt testamente förordnat, att all hans både lösa och fasta egendom skulle tillalla mine principaler utan minsta intrång eler klander af hans slägtingarn, utan derutöfver vidtagit alla möjliga försigtighetsmått, på let att denna hans yttersta vilja måtte komma utt gå i fullbordan. Sannolikt finnes ej månsen, som, vid sådant förhållande, i stället för len betydliga förmögenhet, hvartill ett lagligen ipprättadt, bevittnadt och i allmänt förvar nedatt testamente berättigade, skulle åtnöja sig ned den mindre del af samma förmögenhet, som den, hvilket testamentet obehörigen unlandolt, eller dess arfvingar kunde finna godt tt deraf utgifva mot det att de sjelfva fingo oehålla den betydligaste delen. Mine principaler hade likväl, sådant allt aktad:, under den förra rättegången förklarat ig vilja afstå från all rätt att klandra de ifråsavarande afhandlingarne och åtnöja sig med len i Bouppteckningen upptagna summan; om lensamma af vederparterne godvilligt utbetales och saken således genom förlikning afslu.ades. I stället för att antaga detta, för vwvelerparterne högst fördelaktiga förlikningsanbud, äto fru Aspelin och hennes medparter, på sätt redan nämndt är, uttaga stämning å mine principaler med klander å deras testamentsbevakning och yrkade att de måtte frånkännas all rätt till större eller mindre del af Eric Dyvecks qvarlåtenskap. Vid sådant förhållande och då vederparterne sedan mine: principaler blifvit lagligen erkände såsom Eric Dybecks rätte arfvingar, icke kunde i godo förmås att till dem utlemna boets tillhörigheter, och icke eller voro villige att saken förlikningsvis uppgöra, så återstod för mine principaler endast att för andra gången påkalla domarens åtgärd, för att komma i åtnjutande af sine laglige rättigheter. (Forts. följer.)