Aftonbladet – 21 mars 1850, sida 2

hdd eEKRIEA FFV Adi tllSSndlllla Avi latar rens värma och obestridliga syftning att verka till uppbinnande af ett utaf alla önskadt mål, så faller det emedlertid af sig sjelf, att Aftonbladet icke kan afstå från rättigheten att jemväl afgifva ett genmäle på åtskilliga delar af den insända artikeln, så mycket mera som författaren synes genom några temligen stränga tillmälen sjelf bafva önskat framkalla sådant. Det första vi halva att fästa oss vid är, att arukelförfattaren klandrat den recenserade uppsatsens kritik öfver förflutna och närvarande styrelsersbeteende i representationsfrågan, genom att åt densamma gifva benämningen bitter. Det är väl möjligt att den så kunnat förekomma -en och annan, men månne den är öfverdrifven ?...Se der frågan. Till bedömande häraf torde det vara skäl att erinra sig det omdömena endast grunda sig påjlsammanställningen af kända historiska fakta och icke utgöra annat än slutsatser deraf, hvilkas följdriktighet insändaren icke undanröjt. Och hvem vill väl neka eller hvem inser ick2 derjemte, att om Regeringen, när den vid sist. riksdag ansåg sig ej längre kunna undgå att lyssna till de alltmera oroliga och allmänna fordringarne att något måtte göras för representationsreformen, hade åtminstone gått dessa fordringar så långt till mötes, att några af de liberala reformvännerna hade kunnat med en uppriktig öfvertygelsens värma omfatta det afgifna förslaget och deri se en om också icke fullständig, likväl inför allas omdömen ostridig förbättring af den nuvarande representationen, i demokratisk anda, så hade denna vigtiga fråga stått i ett helt annat skick i afseende på den slutliga utsigten till framgång än nu är fallet, då äfven pluraliteten af dem, som äro beredda att antaga detta förslag endast för att få agitationen afslutad, göra det under uttryckligt förklarande, att de ej anse förslaget uppfylla folkets billiga fordringar på en liberal referm. Eftersinnar man detta och sammanlägger det med Regeringens hela föregående handlingssätt i frågan om samma ämne, månne icke den tankan då måste påtruga sig och rättmätigt kunna ultryckas, att bevekelsegrunden varit att gifva åt reformen så litet som möjligen var förenligt med sjelfva behofvet att åtminstone synas hafva gjort något, och att i allt fall behålla åt de förut rådande elementernas öfver vigt så mycket som möjligt? Ett uppmärksamt betraktande af hela vårt politiska lif sedan år 1809 skall säkert leda till den slutsatsen, att den sikallade liberala oppositionen i detta land uti sitt yrkande på reformer städse gått tillväga med mera beskedlighet, godmodighet och benägenhet att med välvilja och tacksamhet möta hvarje steg framåt å styrelsens sida, än att motstycken certill ifrån något annat land kunna uppvisas, Detta har ingalunda förnekat sig ens på den sednare fiden. Vid 1840 års riksdag, då oppositionen hade ett större öfvertag än vid någon föregående, förrådde Ständerna likväl icke på något sätt brist på skyldig aktoing emot den andra -statsmakten, ehuru opopulärt Carl Johans system då ändtligen hunnit blifva bland allmänheten, och ingen skymt till försök gjordes att inkräkta på konungens politiska prerogativer. Och när sedan det så kallade 1844 års reformsällskap bildade sig, efter det 1840 års förslag blifvit afslaget, var icke hela denna förenings karakter och syftning egentligen att gå regeringen och de: konservativa till mötes genom en förmedling? Men hvad bjelpte detta? Månne ens detta förmedlingsbemödande understöddes af regeringen, eller såg man icke snarare hela det parti, som den kunde disponera, draga sig undan derifrån ? Och slutligen, finnes ibland dem som sednast inkallades i konungens konselj, någon enda som tillhört den politiska fraktion, hvartill pluraliteterna i borgareoch bondestånden kunnat äknas? När en så bestämd motsats visat sig emellan let liberala partiets handlingssätt ocr regerinsens, kan det då vara mer än rätt och billigt att åtminstone för framtidens skull återkal!a i minnet, såsom det skett i den af C. H. A. klandrade artikeln, vissa historiska data, som gilva en vägledning till bedömande af huru mycket nationen hädanefter kan hafva att vänta ofvanifrån ? I afseende på sjelfva det hvilande förslaget har den värde. anmärkaren framlagt ungefär samma skäl som redan förut i Aftonposten och från några andra;håll blifvit andragna till dess förmån Att nu ingå i specialiteter häröfver tjenar till föga, emedan tiden dertill först kan vara inne då de förväntade vallängdstabellerna blifva tryckta och tillgänghga. I allt fall torde det vara ett offer nog åt den åsigt, som medelvägsmännen förfäkta, om man oaktadt en stor obenägenhet för detta förslag i anseende till de fel och brister deri, som redan på förhand bestämdt kunna uppvisas, likväl går in på att votera för detsama om blott någon viss öfvertygelse kan erhålias, att icke den politiska svaghet och det representativa bländsken, som den närvarande författningen företer, återkomma i en annan form, och att man således icke tager skalet för kärnan; ty visserligen behöfver man ej vara skarpsynt för att någorlunda kunna uträkna, alt Buropas nuvarande ställning icke gifver sannol:k utsigt till någon större beredvillighet hos regeringen att gå demokratien till mötes under den närmast följande tiden, än den visat hittills i en fråga som just går ut på en mera verksam kontroll och inflytetse från folkeis sida på den verkställande makten, och förhoppningarna i detta afseende äro således visst icke stora. Men det är väl bekant att många anse denna fråga, huruvida förslaget på det hela stall medföraj någon bestämd förbättring, ännu oaf gjord. Att en förenkling i machineriet derigenom skulle vinnss och att samtlige representanternes tillsättande genom val, icke stånds an ditashivse hör oifva en Ivfining åt der