Aftonbladet – 20 mars 1850, sida 2

rade af sioa båda händer ett blåsinstrument, hvarpå han exeqverade en af den tidens mest omtyckta menuetter. Det var, besynnerligt nog, som om han hade blåst ömsom på valdthorn, ömsom på oboö eller klarineti. Efter denna musik dansade liila Henriette och det med en beundransvärd gratie. Hon förde sig med på en gång mjukhet och elegans, Jedighet och majestät, alldeles enligt med fordringarne af denna lika svåra som sköna danss Den jefnadsglade kung Gustaf syntes öfverbelåten. En stund af sådan konstnjutning, på en gång lika ren som oförmodad, tyekte han sig på linge ej hafva haft, och han visste icke hviiket ban mest skulle beundra, Bellmans improviserade instrumentalmusik eller den lilla flickans verkligen utmärkt skickliga dans. Också gaf han, efter menuettens slut, båda två sitt kungliga bifall tilikänna. Armfelt och De Besche försummade icke att, i likhet med deras herre, slösa sitt beröm på både danserskan och musikanten. Hvem bar lärt dig dansa, barn?. frågade kungen. pJag har lärt det i pensionenn, svarade hons I pensionen? Väl! Men hvem är det som der ger danslektioner? Mawmsell Molitor.n Moitor, hal! vår skickliga premierdansös! Hon, med det vederstyggliga ansigtet och de bildsköna benen. Vi känna henne alla Detta yttrade kungen, vänd till sina begge hofmän. Jan, inföll De Be:cbe; när jag ser hbenac på scenen, förefaller det ung — Gud förlåte mina synder! — som om Vår Herre vid hennes dafå nande börjat med att skapa fötter och ben cch gjort det med yttersta Omsorg, men sedan, då ban hunnit upp till ansigtet, blifvit hindrad af något angelägnare göromål och nödgats hafsa ifrån sig.n i