Aftonbladet – 18 mars 1850, sida 3

kollegium och anbefalla densammas införande med 4850 års början, de nya och tillökade göromål jag i följd deraf erhöll, oundvikligen nödsakade mig att begära entledigande från författningsbyrån, föreslog herr kaptenen, under yttrad önskan för mitt qvarstannande, ett förändradt arbetssätt inom byrån, såsom följd hvaraf jag icke skulle behöfva att der använda så mycken tid som dittills. Detta förslag förnyade hr kaptenen inför herr presidenten Lefren (då jag någon tid härefter, till bemälte herr president, i herr kaptenens närvaro, inlemnade min underd. ansökning om entledigandet) med tillägg att hr kaptenen, som icke visste någon person att förestå till min efterträdare, befarade sig icke kunna erhålla en så treflig och sakkunnig medarbetare som jag Mitt afgifna förklarande, att det bittills följda arhetssättet icke kunde, utan olägenhet och hinder för arbetets fortgång, förändras; att redaktörernes sysselsättning dermed måste vara gemensam och samtidig, samt att, då andra tjenstepligter nu mera nekade mig uppfyllandet af dem som inom byrån mig åläge, jag icke vidare kunde deri qvarstanna, godkändes af hr presidenten och har äfven sedermera erhållit Kongl. Maj:ts nådigste gillande. Detta — så vidt rörer hr kapten Stjernsvärds och mitt. gemensarama arbete. Men hr kaptenen har tillika i den underd. skrift vidrört det uppdrag iaz år 1837 erhållit, och derigenom påkallat en återblick på den förflutna tiden. r 4825 tillsattes af Kongl. Maj:t en kommitte till samlande och granskning af utkomna författningar rörande rustningen och roteringen i riket. Denna kommitte som, på serskilta tider under sin tolfåriga tillvaro, räknade ledamöter sådane som presidenter friherre af Tibell, generalen grefve Franc Sparre, generaldirektören Livijn m. fl., anmälte år 4837 i underdånighet, genom sin d. v. ordförande generalmajoren af Melin, att kommitten icke kommit med uppdraget till rätta, att den funnit ett haf framför sig, och att kommitten anhölle om sin upplösning. Denna bifölls och arbetet blef åt mig erbudet. Väl sökte jeg visa svårigheterse för mig att kunna lyckas i ett uppdrag hvilket redan varit åt så utmärkte embetsmän som de nyss uppräknade öfverlemnadt. Mig ålades aut försöka, och någon begränsning af tid kom icke i fråga. Två och ett halft år hade jag rastlöst arbetat med samlande af materialier samt deras ordnande och förteknande i ett upprättadt alfabetiskt sakregister, då jag våren 4840 kallades och utnämndes till det nya etpeditionschefsembetet vid landförsvarsdepartementet. Att jag. vid detta tillfälle, icke afsade mig uppdraget med Författningssamlingen hade tvenne skäl: det ena att berörda samling och arbetet dermed då sannolikt alldeles afstannat; det andra, att af mig icke skäligen kunde fordras, att jag, såsom expeditionschef, skulle tjena med mindre inkomst än den jag förut innehade. Sjelf trodde jag ock på möjligheten att erhålla tid öfrig för Författningssamlingeas fortsättande. Tre år sednare begärde och erhöll jag Kongl. Maj:ts nådiga afsked från expeditionschefsembetet, samt återgick genast till win förra sysselsättning med författningssaml!ingarne. öfver hvilka iag alltsedan icke sutit med armarn2 i kors, Herr kapten Stjernsvärd är en man som fordrar rättvisa för sig och för hvad han sjelf uträttat. Första vilkoret för denna fordran år att vara rättvis mot andra. Detta vet hr kapteven, och jag fritager honom alltså från all afsigt att, i sin underd. skrift, hafva velat neka mig dån rättvisa som han för sig påyrkar. De närmare upplysningar öfver förbållandet, som i hr kaptenens skrift icke funnit inrymme, och dem jag här sanningsenligt framlagt, skola icke af herr kaptenen ogillas. Hans ridderlighet och rättskänsla äro en borgen härför. Stockholm den 45 Mars 1850. Carl D. Forssberg. — Redaktionen bar blifvit anmodad lemna rum för nedanstående: Vid och efter den Söiree som d. 42 Mars gafs till förmån för fru E. Billing, ha åtskilliga rättvist ogillande omdömen blifvit fällda, med afseende på den uteslutna och på programmet utlofvade nummern: Kärleken och Penningen, af A. Blanche; hvarföre anhålles ödmj. få äran upplysa, att felet icke bör sökas hos dem som skulle deklamera nämnde stycke, så mycket mindre som :poemet ej ännu då var författadt. Stockholm d. 46 Mars 1850. N. W. Almlöf. (Insändt.) Vid grosshandlaren. ot. riddaren J. Reinhold Reusels graf den 25 Februari 1850. (Verser utdelade vid begrafningen.) Hvad är ordet till den dunkla gåta Lifvet oss till långsåm tydnving bjöd? — Alla nya offer vi begråta, Svara oss med hemska tecken: Dödn,. — Hvarken tankan eller känslan fattar Meningen af detta mörka svar. Snillet vetandets arkiv: beskattar, Men Oraklets tunga tystnat bar. Lifvets första gnista hemligt tändes; — Dess bestämmelse är icke känd. Några lustrer — facklan neråt vändes, Slocknar — för att aldrig mer bli tänd. — Jo — hon tändes åter för att lysa Med fördubblad, härligare glans. För sin framtid skulle tankan rysa, Om ej detta hopp hos henne fanns. Utan framgåog ljus och frihet strida Emot mörkrets och förtryckets band; Men med Dödens bistånd de dock vrida Gisseln ur despotens fräcka hand. Detta mål du nått. Frid med din aska! Ljus och frihet du till mötes gått. Döden kunde dig ej öfverraska; . Väntad vän — han gladt din helsning fått. Sjunk, begråten, ner i grafvens gömmen; Tag vårt sista, jordiska farväl! Tack för alla goda efterdömen Du oss gett i nit för andras väl; För de prof af flärdfri, verksam handling Du i alla värf ådagalagt, Som antvardades åt din behandling; För allt nyttigt, som du gjurt och sagt! Tack för fleraårig sammanliefnad, Der din vänskap och ditt glada vett Spridde sansad glädje, ständig trefnad, Och som du så tidigt öfvergett. Säkrare, än der på kyrkogården Marmorn namnger någon Mammons träl, Sjelf du reste åt dig minnesvården Inom vänners krets. — Farväl! Farväl! a. RÄTTEGÅNGSocH POLISSAKER.