Aftonbladet – 18 mars 1850, sida 2

vilka det icke alltid är möjligt att kunna ålla sina löften.n Så, för tusan! ropade Hallman. Och du fick ju pengar af kungen i går ? illade Kexell. I går, ja — i går! Hvilken evighet för en oets kassan Ja, heldst när den skall delas åt andra poeer, inföll Hallman. Det var således det sista, som du gaf åt fru Lidner? Fru Lidner? Nå, ja... gör dig icke så okunnig. Tror ju jag icke såg hur du stack åt henne penningar? Stackars tokiga Bellman!... Du inser då icke att den karlen är objelplig?x Karlen, jo Men den stackars unga hustrun skall väl icke derför svälta ibjel. Arma, unga qvinna! Blott ett år gift, och redan så djupt olycklig! Vet ni, go vänner: anblicken af detta olyckliga offer för en blind kärlek bar till den grad förstämt mig, att jag på länge ej förmår hemta mig På Kexells läppar sväfvade nu den frågan: Månne din egen hustru är mycket lyckligare? Men, till lycka för det goda förståndet vännerna emellan, hejdade han. sig i tid och jagade tanken tillbaka, innan den hann kläda sig i ord. nJan, inföll Hallman, det är alldeles för mycket beklagligt med den stackars Lidner. Hvad har icke kungen gjort för att bjelpa honom och göra honom till en bättre, en förnuftig menniska? ... Dock, allt förgäfves! Ack!v sade Kexell, aldrig glömmer jag då ban, 1784, skref sin opera, Medea. Landsböldingen Rosenstein och statssekreteraren Zibet, hvilka ännu icke tröttnat att vara bans välgörare, kommo då till honom på konungens vägnar och funro honom i ett uselt hybble utan ved, utan möbler, utan kläder, liggande: den eländiga singen på en halmkärfve, mer med en bränvicsbutelj på det ruskiga bordet bvarpå han skref. Det var då som vår älskade konung, allt snilles och all talangs Mecenas, lä uppkläda honom från topp till tå, skaffa ho