Aftonbladet – 15 mars 1850, sida 2

ENSE Sa nn Ni är i säkerhet. Karlson . . . stig upp utan ruktan . . Intet ljud eller rörelse antydde att hans ord lifvit hörda. Karlson! hör ni icke?v . . . fortfor Fyrbom inder det han tog lampan, hvarmed den gula srefven närmat sig, lutade tunnan på ena kanen och lyste deri. Men med häpnad och fasa målad på sina bleka ansigten studsade de båda männen tillbaka och Fyrbom släppte den olyckliga tunnan, som med en skräll föll till golfvet. Ett blekt och blodigt ansigte, med öppna, stela ögon stirrade emot dem. Den olycklige unge mannen, som varit innesluten i detta gömställe, bade vid tunnans häftiga fall emot däcket, stött emot en stor spik, som hans oförsigtige räddare i brådskan och mörkret icke märkt. Träffad vid tinningen var bans hufvud fastnagladt vid kärlet och han tycktes ögonblickligen hafva dött deraf. Vid bullret af tunnans fall vaknade Sara. Den förfärade och orörlige Fyrbom; grefvens glatta, guldfärgade ansigte, som endast genom de dunkla, brinnande ögonen egde lif och känsla; de förvr.dna dragen af hennes alskares anlete — bildade, i det ögonblick den unga flickan öppnade ögonen, en scen, tillräckligt hemsk och fantastisk, att hon skulle tro sig vidlad al en förfärlig dröm. Men drömmen vek icke; bilderna i denna gräsliga fantasmagori qvarstodo, och Ssra rande ögon vidgades och förvirrades allt mer; Jenna syn brände sig för evigt fast i henne bjerna, förtorkade den och föriärde hennes fö stånd. Då den gula grefven, utom sig afso och medlidande, ville närm sig den förstena: de flickan, uppgaf hon ett genomiringande rop uttalade några osammanhängande ord och föl afsvimmad tillbaka på britsen. Han är död — ingenting kan nu rädda ho: s a