Aftonbladet – 14 mars 1850, sida 3

Bannlysningen. Jag sätter den här anklagatde, olycklige mannen utom de rättigheter, utom den frid, utom de förmåner, som kejsar Carolus fastställt, påfven Leo bekräftat, och af alla furstar, herrar, riddare, fria och tjenare, samt domstolens ledamöter blifvt besvurne och fullgjorda... och belägger honom med alla sina förmåner, sin frid och sina rättigheter, med bannlysning, och straffar honom med högsta ofrid och onåd, och gör honom ovärdig, fredlös, försvarslös, utom lagen... Den hemliga domstolens bannlysning på lif och död. Herr v. Hartmansdorff tänkte, han, som Montalembert: Men är icke en politisk man, om man icke förstår att trotsa impopulariteten. Det vill visst lite mera till att blifva en politisk man, än att vara impopulär; ty annars skulle ju vår regering bestå af idel politiska män. : Emellertid är herr v. Hartmansdorff både det ena och det andra. Men min Gud, till hvilket pris! Herr Pontin upplyser oss att presidenten Hartmansdorff råkat ut för ungefär samma öde com bjelten i skådespelet Agda. Hen har blifvit drabbad med ett af dessa förfärliga opinionsstraff, som medeltiden kände under namn af bannlysningar, och som nu upplifvats i all deras ursprungliga ryslighet. För bannlysniogen dukar pu Vv. Hartmansdorff under. Han skys af alla, ingen vill upplåta sina dörrar för honom — och likväl, man hatar bonom ej, man vet intet ondt om honom, han har icke begått något brott; men bannets åska har träffat hans hufvud och derföre är det för alla en förskräckelsen . . . IH. Eit fridhem. Ur stormarna ser jag en aflägsen hamn. Visa. Herr v. Hartmansdorff har således svårt att få tak öfver hufvudet? Jo jo, det är alltid ondt om våningar till våren. Om han ändå kunde hjelpa sig fram till sommaren! Då är det hus i hvar buske. Hver skola vi nu göra af herr v. Hartmansdorff? Det påstås att ingen vill bo i sämma hus som han. Godt! I Afionbladet utbjöds för några dagar sedan att hyra: ett litet ensamt hus, bestående af 6 rum med kök etc. i en egendom der man her tillfälle till daglig promenad i en vacker trädgård med lusthus. Underrättelse skulle fås i huset; 7 2 vid Gamla Kungsholmsbron. . Det vore något för hr v. Hartmansdorff! Vi ville just se honom i detta Tusculanum vid Gamla Kungsholmsbren; huru lycklig han skulle känna sig der, fjerran från den oroliga Storkyrkobrinken, det bullersamma riddarhuset och den bråkiga kammarrätten; huru ljuft elegiskt stämd han skulle promenera i den vackra trädgården i månskenet — man har en gång förr, under marsoroligheterna, ertappat hr v. Heartmensdorff med att betrakta månen; han skulle kunna innesluta sig i sitt lilla ensamma hus och säga med den stolte britten: my house is my castle — eller med den vackra Betli i Alphyddan sjunga: I denna enkla, låga hydda befaller ingen ann än jag. Här ingen mig behöfver skydda, etc. Men refrängen? Frihet vill jag lofva som den bästa gåfva, ja, den bästa gåfva menniskan kan ha. Tra Ja la, tra Ja la... Nej, deri lär hr v. Hartmansdoiff aldrig instämma; han håller nog i med den gamla trallen. Men kanske innan hr v. Hartmansdorff hinner till Kungsholmen är egendomen längesedan uthyrd. Hvar skall den stackars mannen då ta vägen?