Aftonbladet – 14 mars 1850, sida 2

kastat af sig rocken och gått fram till spegeln, hvars klara, slipade glas återgaf bilden af en ung, smärt och välvext karl, hvars fina ansigte tycktes lånat sin glans och färg ifrån rummets väggar och möbler. Han stod orörlig en stund och tycktes med välbehag granska sitt eget utseende. Slutligen mumlade han sakta, i det han strök sig öfver pannan: Bort nu med den gula grefven, som likväl gjort mig så mången tjenst, förskaffat mig så många intressanta upptäckter... och, hvad mera är, anseende och förtroende bland dessa samhällets Parias, hvilka jag gjort till min lefnads mål att upplysa och tjena... arma varelser, hos hvilka uppfostran, lättja och okunnighet alstra brott, brottet straff och straffet förhärdelse.n Den unge mannen sade dessa ord med en så mild och sorgsen röst, att det var lätt att höra det de utgingo ifrån hans-själs innersta. En lång stund stod han orörlig och stirrade tankfullt framför sig. Siutligen gick han bort till den lilla kommoden, doppade en stor mjuk svamp i vattenfatet, förde den öfver sitt ansigte och lossade derefter med lätthet en genomskinlig mask, tunn som den fina binnan inuti ett ägg och endast synlig genom sin starkt orangegula färg, hvilken sutit så tätt intill huden, att äfven den noggrannaste iakttagelse icke skulle kunr at upptäcka densamma. Det blomstrande, nästan skägglösa ansigtet, ansigtet af en tjuguårig yngling, hvars verkligen af naturen gula by liksom karrikerats af masken, framträdde nu belyst af lampskenet. Hens svarta djupt liggande ögon, som förut synts skarpa och lågande, voro nu endast allvarsamma och tankfulla, och de tunna men välbildade läpparne tycktes sällan eller aldrig hafva egnat sig till ett leende. (Slutet följer.