Aftonbladet – 14 mars 1850, sida 1

— AA ee honom i minnet, det är säkert; jag känner allt igen honom... han söp ur ett helt halfstop bränvin innan han somnadex, fortfor hon med matt röst och ruskade sitt stora hufvud. Fyrbom fattade, utan ett ord till svar, den arga och klämda madamen om lifvet och ledde in henne i en kammare inom krogrummet, derifrån hennes högljudda snarkningar snart underrättade Sara, att hon mådde bättre i sömnens armar än i den olyckliga trashankens. Se så, klockan är redan tolf; skynda dig nu! sade Fyrbom, fattade Saras arm; förde henne med sig ut, stängde dörren och: stol snart med den tysta flickan, som lät leda sig som ett barn, vid stranden, der vågorna; mörka och hotande, gungade den lilla båten, som väntade dem, upp och ned. Sara kastade en matt och sorgsen blick upp åt land, der mörkret i sin skylande slöja insvepte det ruskiga näste, hvars murkna väggar utgjort hennes hem och ännu länge skulle utsöra ett samlingsställe för dräggen af hufvudstadens befolkning. Om en timme... du bör ha allt klart att senast gå till segels ... kom ihåg hvad jag sagt angående flickan ... Dessa spridda ord af ett hviskande samtal, om Fyrbom förde bredvid henne i mörkret ned någon, som hon icke kunde se och icke visste hvarifrån han kommit, väckte Sara ur len dvala, hvari hon varit försänkt. Skall ske, herre, svarade Fyrbom sakta och aftog sin mössa. En minut derefter hördes, ett stenkast derfrån, de jemna årtagen från en båt, som afägsnade sig, och Sara kände Fyrboms hand på in arm. Tog mig i handen medan du klifver i Bbåen. -skynda dig) . .. sade han, och då ickan tvekande och ännu mera misstänksam fter de ord hon hört, icke rörde sig ur fläc