Aftonbladet – 14 mars 1850, sida 1

kan icke återkomma ensamp, mumlade Fyrbor och var med detsamma vid Saras sida. Det långvekade ljuset, som ännu brann : den kullslagna lyktan, upplyste en scen, som man skulle tro höra till synerna i en qvalful! dröm. På golfvet, straxt vid dörren, låg den stackars halfrusiga qvinnan, så hårdt omslingrad af ett par krampaktigt spända armar, alt hon var nära qväfd. Hennes ansigte hade förlorat sin vanliga högblå och karmosinröda färg och liknade nu, i sin blekare skiftning, skägget på en kalkontupp. Hennes enda öga var blodsprängdt och stelt, hennes mun öppen och hela hennes fysionomi så förfärlig, att Sara med ett anskri vände sig hort, och sjelfva Fyrbom kände en ofrivillig rysning vid åsynen och jemförelsen mellan den nästan sanslösa krögerskan och den vanställda, af häftiga och krampaktiga ryckningar anfallna varelse, som höll henne mellan sina halfnakna armar och som bitit sin egen tunga och läppar blodiga. Åha, jag ser! Den arma satan har fallansot och derunder råkat få tag i käringstackarnp, mumlade Fyrbom, som i denna trasiga, förvridna varelse igenkände den, som vid hans inträde på krogen legat hopkrupen och snarkande vid dörren och genast observerats af uans listiga och spejande blickar. Det var förmodligen han som föll emot dörren och skrämde dem alla på flykten som möss, fortfor han i sin monolog, under det han helt lugnt sökte lossa den sjukes nu förlamade och slappa armar ifrån den halft ibjelklämda krögerskans tjocka hals. Uff! uff! Jag är så sjuk så jag tror jag lör,, pustade den befriade qvinnan; hjelp mig n i min säng, Fyrbom! och piska sen upp och kasta ut den rackarn der... så skall jag nte tala om någon betalning för allt hvad fyrboma vill förtära under åtta dar; jag orkar nte med honom! sjelf nu, men jag skall haj