Aftonbladet – 13 mars 1850, sida 2

— Ni känner honom, nå hvem är han då? upprepade alla med en mun och fäste sina nyfikna och frågarde blickar på Fyrboms sluga ansigte. Han är... Nå, hvem ?, Hans maj:t fan sjelf... I samma ögonblick öppnades dörren sakta bakom Fyrboms rygg, och på den mörka grunden bakom visade sig för hans häpna åhörare ett ansigte, långt ifrån fult, men guldgult som en mogen orange i södra Frankrikes trädgårdar. Ett par svarta brinnande ögon kastade en hastig och spejande blick inåt rummet och synen försvann lika hastigt och ljudlöst som den kommit. De ord Fyrbom uttalat och som sagda med hvad annan ton och på hvad annat ställe som helst, endast skulle väckt åtlöje eller förakt, hade blifvit framhvästa med samma låga och hesa röst, som öfverraskat långa Öile och alla krogens kunder, då lotsen inträdde så tyst och oväntadt ibland dem; dessa ord väckte nu deremot — i förening med den oförklarliga synen i dörren — en lika sällsam som oväntad känsla af förskräckese och hemskhet hos dessa nödens och brottets barn, hvilka hundra gånger hvarje dag af sitt lif, utan fruktan och tvean, nämnt detta samma namn, som representerar allt ondt och olyckligt i den verld !vars styfbarn de voro. Den stackars trashanken, hvars historia nyss fingslat hans åhörares intresse, hade verkligen rät! i sitt naiva påstående om ,elaka stunders. Det gils momenter, då äfven de hårdaste sinnen känna i flytelsen af denna kalla bäfvan, denna namnlösa outsägliga fruktan, som ögonblickligt och ofrivilligt kommer vårt blod att stelna och vår själs alla krafter att sammankrympas som ett friskt löf, kastadt i elden. De stirrande ögonen och halföppna läpparne bos de stumma och orörliga kroggästerna bevisade att de alla mer eller mindre kände infiytelsen af den spöklika fasa som i detta ösbiick herrskade i det dunka rummet, der